Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Konstnärsfolk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda natt. Han hade till och med spelat bort hans
mor, en underskön kvinna, klädd i spetsar och siden
och med guldringar på alla fingrarna.
Tre dagar följde han oss spelande och berättande.
Han kunde icke tänka sig ett lyckligare liv än det
han förde.
— Inte behöver man pengar. Den som inte har
pengar är rikare än de rika. Jag får allt jag ber om
— jag behöver inte be för resten!
Stundom föll han in i ett språk som jag icke
förstod utan måste be honom översätta.
— D’ä månsing, pojke, dä måste du lära dej. D’ä
dä riktiga knallespråket, som förstås över hela
världen av såna rika knösar som jag!
Och han skrattade.
Sista dagen han var med oss hunno vi på kvällen
till en liten by, där vi fingo nattkvarter hos en bonde.
Mina båda elever voro trötta och gingo tidigt till
sängs. Men luffaren och jag gingo och pratade i
skymningen. Han kände väl till trakten.
— Där borta, sade han, och pekade på en avsides
liggande gård, bor en rik och snål bonde. Änkling är
han och sparar väl åt fan. Vad skall han med pengar
till, fast han är rik som ett troll och inte nänns ha en
piga en gång. Men gå och lägg dig du, pojke, jag ska
gå och fundera för mej själv innan jag går in i lagårn.
Jag hade väl sovit ett par timmar då jag hörde en
stilla knackning på mitt fönster. Jag rusade upp. Mina
båda pojkar sovo som stockar. Utanför rutorna stod
sommarnatten blå och skön och tyst. Luffarens silhuett
förmörkade undre fönsterhalvan. Jag gick sakta ut i
bara skjortan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
