Detta minne har jag upptecknat redan för åratal tillbaka. Jag visste icke då, att jag en gång skulle kämpa en annan och större strid med min hustru, en strid, efter vilkens slut jag skulle stå ensam och dock icke ensam, nedböjd, men dock icke utan hopp.
Nu ser jag oss sittande på den högsta klippan utanför vårt vita, vänliga hus. I en prakt, som ständigt är ny, kväll efter kväll växlar, går solen ned i havet, och emellan oss sitter Sven. Han är barbent och brun, och emedan det kyler mot aftonen, sticker han sina små fötter under mammas klädning. Han tigger om att få sitta uppe, så länge solen är kvar. Undrande följa hans ögon det sista flammande skimret av solen, som försvinner i det lugna, gungande havet. Han sitter med hakan stödd mot handen, som tänkte han på något allvarligt, vilket han icke kan giva ord. Och när han äntligen vet, att han måste i säng, hänger han sig om pappas hals och ber, att jag skall bära honom.
Med min lätta börda på armen stiger jag sakta utför klipporna och
när jag vänder åter, ser jag mot himlen den mörka silhuetten av min
hustrus gestalt. Hon sitter som Sven nyss satt, och hennes ögon söka
den punkt, där solen går ned, och där aftonrodnadens flammor slockat.
