Varför fick icke allt detta fortgå, som det hade börjat? Varför kom, vad jag icke fruktat, och växte till en farligare makt för mig och de mina än någonsin det, som jag förr fruktade? Fråga lika gärna: varför sker icke allt, som människan önskar? Eller varför ligger det icke i hennes makt att länka livets utveckling, dit hon själv vill?
Det fanns mellan min hustru och mig under denna tid, i trots av all ömhet och allt förstående, i alla fall ett visst något, som skilde oss åt. Detta låg icke i några teoretiska meningsskiljaktigheter. Ej heller var det av den natur, att det hindrade oss att ständigt mötas, ständigt söka varandra, ständigt glädjas, den ene åt den andres närvaro. Det var helt enkelt en olikhet i vårt sätt att taga allt, vad som under denna tid hände och växlades oss emellan. För henne var allt detta ett avsked, under vilket hon allt mera närmade sig överskridandet av den gräns, varifrån ingen återvänder. För mig syntes det som idel löften, att vårt liv ånyo skulle börja, och att min hustru skulle återvända till mig, till oss alla, till livet självt.
Av allt som skedde, och varav då mycket syntes mig dunkelt och oförklarligt, har jag förstått, att häri låg den egentliga förklaringsgrunden till hennes och mitt öde, hela förklaringen, av vad som var, och vad som skulle komma, och jag förstår också, att det räddade mig från förtvivlan, att jag då icke kunde se allt detta så klart som nu. Jag å min sida begärde, att min hustru skulle lämna sina dödstankar och för min skull återtaga den väg genom livet, där hon stannade liksom lamslagen, när Sven dog. Hon åter önskade, att jag skulle inse, att hon oåterkalleligen tagit det första steget över på den andra sidan, när hennes ängel, som hon alltid kallade honom, gick bort. Hon önskade, att jag skulle förstå detta så djupt, att min uppgift blott skulle vara att gå som en vän vid hennes sida och hålla hennes hand i medkänsla för mörkret, som skulle komma, och dit hon själv sökte sig in. Så djupt älskade vi varandra, att ingen av oss kunde uppgiva drömmen att finna den andres tanke harmonierande med sin egen. Därför kunde heller ingen låta den andre gå sin egen väg och i resignation taga emot livets lott, som heter att leva ensam. Därför kunde heller ingen undgå att känna bitterhet, när han märkte, hur hoppet sveks. Därför smärtade henne min strävan att föra henne dit hon icke ville, liksom jag led av hennes motstånd, och därför var också hela vårt liv i ordets egentliga mening en kamp om kärlek och en kamp på liv och död.
Så länge hade jag levat i dödens skugga, att jag icke längre fann det ens möjligt, att något annat tillstånd kunde vara mitt. Jag hade blivit förtrogen därmed, som den kroniskt sjuke blir med sina plågor. Skuggan föll icke blott från den lille döde, som gått bort, utan även från henne, som ville gå. Den kom icke blott från det, vi lämnat bakom oss. Den väntade oss även, i det som komma skulle, det som låg framför oss. De båda skuggorna möttes på den punkt av livets väg, dit vi nu kommit. De båda skuggorna famnade hela mitt liv, och mitt fel var, att jag icke förmådde rycka solen från himlen för att fördriva den sista.
Detta var mitt fel och min illusion. Ty med seende ögon såg jag
icke. Med hörande öron hörde jag ej. Jag såg blott min egen önskan,
hörde blott ljuden av min egen dröms starka livslängtan. Och dock
visste jag, att endast i sagan kan en mans vilja kalla de döda till
liv. Jag till och med sagan låter honom bryta mot gudarna, genom att
han försökt det övermänskliga, och i skuggornas rike se sig tillbaka
endast för att hon, för vilkens skull hm försökt det omöjliga, för
evigt skall sjunka tillbaka i Orcus' natt.
