Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kunna vi veta något om Gud? Af C. P. Wikner. II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
145
Gud är således alltigenom subjekt, eller det
finnes i hela Hans varelse ej en punkt, som icke är
subjektivitet. Är nu objektivitet någonting annat
än subjektivitet - såsom det ju uppenbarligen är -
så måste det ena i någon mön utesluta det andra. Der
man ponerar objektivitet, måste man alltså aflägsna
någon subjektivitet, och tvärtom. Nu kan jag alldeles
icke fatta Gud utan att göra Honom till objekt för
min uppfattning, och i sjelfva verket gör jag Honom
till objekt, precist så långt och så mycket som jag
uppfattar honom eller om Honom har kunskap. Jag
kan således icke fatta Honom utan att på samma
gång beröfva Honom något af Hans subjektivitet,
d. ä. förfalska Honom. En sann kunskap om Gud blir
således omöjlig.
Skola vi gå vidare? Skola vi äfven låta denna
svårighet falla? Välan; vi äro dermed icke hulpna. Ett
återstår, och detta blir kanske det aldra värsta.
Det är klart, att vi i det föregående alltjemnt
förutsatt, att Gud finnes; och vi hafva sedan visat,
huru o-möjligt det är att om Honom få någon kunskap,
emedan om Han finnes, Han då nödvändigt måste ega
sådana egenskaper, som höja Honom öfver eller rent
af undandraga Honom vår uppfattning. Imellertid
hafva vi under allt detta för vår egen del varit
i trygghet. Kunskapen om Gud har man velat beröfva
oss, derföre att den vore någonting för stort för
våra krafter och dyrbart för vår behandling; men
vi hafva fått behålla oss sjelfva. Och så länge vi
det fingo, gömde vi i vår barm det förstulna hoppet
om en eller annan blick in i det gudomliga lifvet,
äfven om detta lif i hela sin herrlighet icke skulle
blifva oss uppenbaradt. Vi äro utdrifna från det Eden,
der kunskapens träd växer, och det flammande svärdet
bevakar ingången. Men så länge vi ännu dväljas på
samma jord, som vattnas af Edens floder, kunna vi
ännu alltid kasta dit tillbaka längtande blickar
och med vårt öga skönja, huru de lummiga lunderna,
bland hvilka vi fordom lustvandrat, i dunkla konturer
afteckna sig mot himmelen. Det skulle till och med
kunna hända, om vi ställa oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
