Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Svensk Häfdateckning, af -ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
klarhet öfver gången af dessa förhandlingar och veta,
hurusom det var förlägenheten vid czarens anfall 1719,
som tvang regeringen till att köpa Englands hjelp med
afträdandet af förbemälda landsträckor. Carl Fredriks
anspråk hade med denna sak så mycket mindre att göra,
som dessa freds-preliminärer afslötos d. 11 Juli
och talet om Hertigens succession ej framkastades af
Engelska regeringen förrän i November och då genast,
vid rådets motstånd, tystnade. Slutligen får ock
hos Beskow (sid. 53) Hertigens rådvilla beteende
vid Carl d. XILs död gälla såsom en antydan om hans
värdighet att bära hjeltens krona. Knappast kan man
väl annorlunda anse det än som ett uttryck af den
omogne ynglingens kraftlösa obeslutsamhet. Och de
följande ödena gifva ej någon fördelaktigare tanke
om hans personlighet. De vilda utsväfningarna i
Ryssland känner allmänheten af Fryxells berättelse,
del. 31. sid. 103 ff., och en utförligare skildring
gifver Bergholz *). Vi kunna ej finna stora utsigter
för att Carl Fredrik värdigare eller med mera kraft
än Fredrik d. Lste skulle hafva häfdat konunganamnet.
Af förfrs uppfattning af Frihetstidens första
begynnelse följer också en böjelse att se Horn
i en dager, som enligt vår mening ej är fullt
naturlig. Förf. säger (sid. 93. noten): "Sannolikt
hade utan Horn det nya statsskicket, Ulrika Eleonoras
och Fredriks val, samt Carl Fredriks uteslutande
från thronen icke egt rum." Det är sannt, att man i
historien möter personligheter, som skapat nya idéer
och genom sin vilja gifvit tiderna gestalt. Men
det torde vara att för mycket upphöja Horn, att
tillägga honom en sådan betydelse; lika litet som
vi kunna erkänna en aristokratisk faktion såsom
statsskickets härd, lika litet tyckes oss Horn
hafva varit conditio sine qua non för de följande
händelserna. Regeringsformen var ju redan för flera
år sedan till sina väsendtliga drag sprungen ur
andra hufvud; Horn var ju en af de rådsherrar,
som i förstone, d. 5 Dec. 1718, innan allmänna
tänkesättet uttalat sig, tvungos att utan vilkor
helsa Ulrika Eleonora som arfdrottning; det var ju
först krigsbefälet, som afskaffade suveräniteten;
det var ju ingalunda Horn ensam, som 1719 yrkade på
afsägelse af arfsrätten; tvärtom, det var ständernas,
genom landt-marskalken uttalade, allmänna mening,
som afgjorde prinsessans beslut**^. Det var också
visserligen Horn, som mycket bidrog till Fredrik
I:s upphöjande på thronen, men sådant kunde icke ske
endast genom hans inflytande; bearbetningarna för det
ändamålet sträckte sig vida längre. Hvad slutligen
beträffar Carl Fredriks erkännande såsom konung, så
torde förf. först behöfva bevisa, att sådant kunnat
komma i fråga, äfven om Horn varit borta. Det tal, som
fördes i rådet och på riksdagen, utvisar knappast en
tanke ditåt. - Men om Horn icke var detta statsskicks
fader, så har han i stället den förtjänsten att,
så länge sig göra lät, hafva räddat det
*) I Biischings magasin, del. 19, 20, 21. Se ock
Herrmann Gesch. Russlands sid. 466. efter Le Forts’
berättelse. **) Se Arvid Horns lefnad sid. 53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
