Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några ord om Karl XII och enväldet. Karl den tolfte. En minnesbild af Bernh. v. Beskow. Förra afdelningen. Friherre Georg Henrik v. Görtz, Statsman och Statsoffer. Tecknad af Bernh. v. Beskow (i Sv. Akademiens Handl. 43:dje delen). Berättelser ur Svenska Historien af Anders Fryxell. 21:sta delen, 2:dra uppl. Af Carl Gustaf Malmström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NÅGRA ORD OM KARL XII OCH ENVÄLDET. 69
gra regementen till Skåne. Mari sådane som Hans
Wachtmeister beskyllas här tor brist på »manlig
conduite», »feghet och försagda gernöter». Genom
sådana skrapor befordras knappast lust och färdighet
till hurtig verksamhet. Konungen hade gjort sig till
det enda drifhjulet i staten; all embetsverksamhet
berodde uteslutande af honom, men hade också sin
enda kontroll i honom på en tid, då riksdagar ej mera
fingo sammanträda, och tryckfrihet ännu ej fanns. Om
då under konungens femtonåriga frånvaro machineriet
råkade i olag, och icke alla embetsmän gjorde sin
pligt, kan sådant knappast förvåna; men om så skedde,
hvar låg väl felet?
Misssnöjet under Karl XII skulle, enligt Beskow,
egentligen hafva funnits hos adeln och byråkraterne;
dock medgifves (Görtz p. 279) att »borgerskapet
slöt sig till de missnöjda, och i medelklassen
vaknade behofvet af parlamentariskt lif». - Allmogen
skulle således vara undantagen - hvilket vi lemna
derhän. Vigtigare är frågan: hvilka anledningar
funnos till missnöje? I främsta rummet, såsom grunden
till allt annat, bör här nämnas enväldet. Intet
folk, hvars sedliga kraft ännu icke blifvit i grund
förstörd, ser med belåtenhet sin frihet omintetgjord,
sina i lag och häfd grundade politiska rättigheter
förtrarnpade. Enväldet, sådant det af Karl XII
utöfvades, stod icke i öfverensstämmelse med det
föregående århundradets politiska utveckling,
och kan icke sägas öfverensstämma med folkets
önskan, så vidt denna skulle anses vara uttryckt
genom ständerna. Under den högsta förbittringen mot
högadeln och för att bota oredorna i rikets finanser,
lade ständerna i konungens hand reduktionen,
tillintetgjorde rådets gamla myndighet, och
lemnade, genom regeringsformens uppoffrande,
helt och hållet i konungens våld den nybildade
embetsmannaförvaltningen jemte all den offentliga
makt, som denna hade tillskapat. Man kunde tycka
sig ingenting nytt hafva infört, då man blott
återvände till landslagens enkla bestämmelser, men
snart visade sig, att konungen, herre öfver adelns
förmögenhet och öfver hela embetsmannaverlden,
derigenom vunnit så oerhörd tillvext i makt, att
ständerna bredvid denna ej förmådde upprätthålla sin
sjelfständighet. Konungen öf-vervakade strängt deras
förhandlingar, antastade. riksdagsmän för i stånden
yttrade meningar, gaf hela stånd snubbor för deras
inlem-nade besvär, tvang dem att ändra sina utlåtanden
o. s. v. På sådant sätt inkom i riksdagshandlingars
ett hittills ohördt, un-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
