Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den nyare tyska historieskrifningen rörande Gustaf Adolf och trettioåriga kriget. G. Droysen, Gustaf Adolf. Erster Band. Af S. F. Hammarstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 DEN TYSKA HISTORIESKRIFN. RÖR. GUST. II
ADOLF ETC.
dring af Gustaf Adolf har Droysen sammanfattat
i följande slutord: »Wie ein Nordiicht måg er
erscheinen. So gross, so wunder-ba?\ so leuchtend
und dock so kuld». Dessa ord uttala i en vacker bild
Droysens uppfattning af Gustaf Adolfs personlighet.
Men så mycket vi än fängslats af denna intagande och
i flera ’hänseenden träffande karakteristik, våga vi
dock tillåta oss en anmärkning mot densamma. Droysen
framställer nemligen Gustaf Adolf som «sluten,
sträng, otillgänglig, en gåta till och med för sin
förtrognaste omgifning *). Detta är blott till en del
sannt och uttrycker icke ens grundkarakteren af Gustaf
Adolfs skaplynne. Fastmer var han af naturen öppen,
meddelsam, liflig, till och med häftig **). Ty äfven i
hans ådror flöt det hetsiga Wasablodet och någon gång
kunde äfven hända, att det sjöd öfver. Det var ett
påbrå, som han ärft från sin fader och farfader. Hos
hans fader urartade denna häftighet ofta till
våldsamma utbrott, vid hvilka de, som voro föremål
för hans vrede, icke alltid voro säkra till lif eller
lem. Men i sonens lynne låg ett drag af mildhet, som
tempererade den fäderneärfda häftigheten, och dessutom
hade han tidigt öfvat sig i sjelfbeherrskningens
svåra dygd. Blott stundom, i obevakade ögonblick,
bröt det antydda naturanlaget fram, men det dröjde
aldrig länge, innan konungen återvann herraväldet
.öfver sig sjelf och dermed äfven den harmoni,
som denna sjelf-beherrskning i allmänhet förlänade
hans väsende. Och denna harmoniska inre jemvigt hade
sitt motsvariga uttryck i den glada till-försigt,
den öppna frimodighet, sorn följde honom i farans
som i segrens stunder. »Sällan har det funnits ett
gladare hjelternod»,
*) »Verschlossen war er, strenge, unnahbar; ein
Räthsel selbst seiner vertrautesten Umgebung, die
gewohnt war, seiiie Befehle auszufiihren, ohne nach
den Grunden zn f rågen». Härmed öfverensstämmer
äfven den i föregående not anförda jemförelsen med
norrskenet, isynnerhet slutorden: »und doch so kiihl».
**) I detta hänseende karakteriseras han bäst
af sitt bekanta yttrande om sin egen ifver och
Oxenstjernas köld, hvilket Droysen också meddelat
a. st. not. 3. Denna anekdot, den må vara sann eller
ej, innehåller en träffande karakteristik på samma
gång af konungen och rikskansleren. Det var denne,
acke Gustaf Adolf, som var flegmatisk, kall och
lugn; och medan Gustaf Adolfs snille djerft beräknade
möjligheterna framhöll deremot Oxenstjernas skarpsinne
de svårigheter, som voro att besegra. För den förre
var detta en lycka, ty iians^eldiga själ behöfde en
hämmsko, icke en sporre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
