Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anmärkningar om svensk verskonst. Aristophanes' lustspel Foglarne, öfvers. af Hj. Säve. Af M. Dalsjö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄRKNINGAR OM SVENSK VERSKONST.
267
I sammansatta ord, hvars sista stafvelse ännu står
qvar för medvetandet såsom sjelfständigt ord, måste
sista stafvelsen ovilkor-ligen vara lång. Så bilda
flodstrand, skogsmark, skrifkonst o. d. spondéer
med trokaiskt tonfall, träldomsok, vänskapstjenst
o. d. antingen cretici eller molosser (hvarom
mer nedanför) o. s. v. Afvikelser från denna regel
finnas ofta i vår poesi, mest bestående deri, att den
senare stamstafvelsen för den jemförelsevis svagare
betoningen blifvit tagen för alldeles obetonad. I hr
S:s vers hafva helt säkert blott genom förbiseende
följande ord fått följande betoning: »regentstid»,
näktergaln», »vilddjur», »ankomst», i w. 500, 659,
777, 714. I näktergal och ankomst känna vi visserligen
ej till sista stafvelsen som stamord, men uttalet
är afgjordt.
På samma sätt behandlas sådana ord som ankomst
(komma), utgift (gifva), afskrift (skrifva), arf tag
t (taga) af våra poeter högst godtyckligt: än som
spondéer, än som trokéer i obestämd form; i bestämd
form än som bacchier, än som rena daktyler. Samma
öde vederfares ord med ändeisen het, lek, dom, skåp,
bar, lik, m. fl. Ehuru t. ex. kärlek, vänskap, trohet
i det bättre uttalet alltid betonas som spondé med
accent på första stafvelsen och kärleken etc., som
bacchius med accent på samma stafvelse ( ._’____ ^ )
så har dock nationens (mest deri bildade delens) öra
blifvit af poesien så vilseledt, att, då det gäller
att läsa upp en vers, äfven få af de mer bildade ana
något oråd i sådana verser som t. ex. följande:
Kärlekens gud är en skälm, kärleken kufvar de starke,
och dock finnes der mer än ett fel. Om man nu
måste erkänna, att i det någorlunda vårdade
uttalet det alllid heter troheten, (.../.
^ ) manskapet ( ’ ^) °(;h icke
troheten, man-
skapet, men söker urskulda dessa ords bruk som
daktyler dermed, att tonen är starkast på första
stafvelsen och att den andra der-igenom kan behandlas
såsom obetonad, så svara vi: att förhånandet är
detsamma t. ex. med vilddjur och om man godkänner
troheten, vänskapen som daktyler, man snart nödgas
erkänna vilddjuret, skr i f konsten, regntiden
o. cl. såsom berättigade daktyler. Derigenom skulle
en svensk metrik, grundad på något annat än godtycke
eller okunnighet, blifva omöjlig. Men skall en
förnuftig svensk verskonst komma till stånd, måste
vi taga fasta på de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
