Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De nya lärorna om Svenske medborgares värnepligt. K. M:ts Nådiga proposition till Riksdagen angående landtförsvarets organisation d. 17 Jan. 1869. Underdånigt anförande till statsrådsprotokollet d. 31 Dec. 1868 angående landtförsvarets organisation af Chefen för landtförsvarsdepartementet. Underdånigt betänkande af komiterade för utredning af frågan om Roterings- och Rustningsbesväret, afgifvet d. 8 Okt. 1867. J. Mankell: Om svenska krigsförfattningens utveckling och framtid. Af H. L. Rydin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE NYA LÄRORNA OM VÄRNEPLIGTEN. 365
ändring derutinnan göra. De inskränkningar,
som innehållas i afseende på statsmakternas
beslutanderätt, då det gäller att freda och
frälsa riket, afse endast konungens makt. Huruledes
ständernas makt var obegränsad i alla de punkter, der
ej Regeringsformen uttryckligen inskränkte densamma,
är af historien bekant och derjemte bestyrkt genom
1723 års 11, O. §§ 13, 20. I enlighet med R. F:s
uttryckliga ord var således åt konung och ständer
gemensamt tillförsäkrad beslutanderätt i frågor
rörande indelningsverket och utskrifningar, likasom
andra samhällsvigtiga frågor. Hvad angår sättet
för besluts fattande af ständerna, tillhörde dylika
frågor framför allt med hänsyn till deras egenskap
af beskattningsfrågor den klass af ärenden, i hvilka
hvarje stånd enligt 1720 års R. F. § 49 och 1723 års
R. O. § 17 egde besluta för sig och erfordrade således
bondeståndets särskilda bifall i hvad allmogens
rätt rörde. Att den delaktighet i lagstiftning,
som förr kunde tillkomma särskilda korporationer,
numera upphört, visar sig dels af g 49 i R. F., som
förbjöd ändring i privilegier utan samtliga ständernas
vetskap och samtycke, dels i § 51, som uttryckligen
ställde de rättigheter och friheter, särskilda städer
kunnat erhålla, under rikets ständers öfverhöghet
genom stadgandet, att dylika privilegier må »af rikets
ständer efter tidernas omständigheter lämpas». Ofvan
omförrnälda bestämmelse i 1720 års R. F. §25
har således oförtydbart ställt indelningsverket
under konungs och ständers gemensamma beslutande
myndighet, och gjort försvarsväsendet mottagligt
för de förändringar, som dess förstärkande kunde
fordra. Under frihetstiden blefvo derför en mängd
bestämmelser utfärdade, merendels i resolutioner på
ståndsbesvär i afseende ’på rust- och rotehållet så
väl i allmänhet,, som för särskilda orter, hvarutaf
visar sig, att, om ock ständerna, så sorn sig borde,
togo hänsyn till det för den enskilde betungande uti
rote-ringsbördan, de dock aldrig satt i fråga sin rätt
att såsom statsmakt lagstifta i saken. Då förökning
af landets försvarskrafter erfordrades för 1741 års
krig, var det så långt ifrån, att de ansågo rust- och
rotehållare böra skyddas emot vidare uppoffringar,
att det i dess ställe var just på dessa som tungan
af försvars-krafternas ökar|de lades *). Man må mot
vargeringsinrättningen an-
*) Man öfverenskom, såsom det heter i riksdagsbeslutet
nyssnämda år, att till krigets utförande skulle
för hela indelningen och roterin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
