Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De Unges Forbund. Lystspil i fem akter af Henrik Ibsen. Af Carl af Wirsén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
500 SKÖN J,
l T E K. A T U K.
honom utläggas af hans motståndare. Han är, oaktadt
hans hänförelse för tillfället kan uppflamma,
ej utrustad med hvad man kallar ett godt hjerta;
derpå lemnar det sätt, hvarpå han i andra akteri
behandlar Aslaksen, ett tillräckligt bevis. Han är
allt for mycket egoist, för att kunna med varaktig
kärlek hängifva sig åt någon af -de idéer han för på
tungan, samt allt för lumpen och otymplig, för att
kunna blifva stor i det onda. Djerfhet i det yttre
uppträdandet är hos honom förenad med uppkomlingeris
ovana vid yttre former. Sin förtjusning öfver de
vackra rummen och den fina atmosferen hos ortens
magnat, kammarherr Brattsberg, uttalar han naivt
och högljudt, och när man visar honom utsigteri från
fönstret, derifrån man ser kyrktornet och hela den
öfre delen af staden, säger han på ett i all dess
meningslöshet karakteristiskt sätt, »Ja virkelig;
det havde jeg ikke troet.» På ett uselt sätt vill
han genom hotelser tillvinna sig ett rikt gifte, och
springer slutligen som en narr från det ena hållet
till det andra, för att kunna förverkliga denna för
honom angelägna plan. Det rnå nu vara, att denna figur
är väl och sannt framställd efter verkligheten, så kan
han dock omöjligt tillvinna sig vårt interesse, och
vi kunna tyvärr ej heller rätt skratta åt honom. Häri
är en .usling och intet annat, och den enda gång
vi på något sätt äro belåtna med honom, är då han i
sista akten snöpligt försvinner från scenen; ty nu
äro vi då ändtligen qvitt honom efter den till äckel
gränsande trötthet och leda han ingifvit. Han har
intet af den storhet i ’sjelfva lågheten, som vi sett
hos Tar-tuffe, intet af det tragiska hos Harpagori,
och af den komik som spelar hos Holbergs hjeltar
finnes ej ett spär. Han är visserligen sjelfbelåten
i sina åtgöranden, men det är en sjelfbelåtenhet,
sorn ej är af komisk art och ej kan göra ett komiskt
intryck. Han har en komisk replik, vi medgifva det,
nemligen den, då han på Fjeidbos fråga »Duer jeg til
ingenting!» svarar:. »Har Du nogen-sinde duet till ät
anerkjende mig?» Men detta svar är i förhållande till
den öfriga teckningen af Stensgaard något öfverdrifvit
eller karrikeradt, och derför tyckes det endast löst
vidhängdt. * Stensgaard saknar dessutom ett drag,
som annars hos komiska personer brukar uppenbara
sig, nemligen den aning om inre motsägelse, hvilken
bringar dem att, med det tokroligaste ursäktande af
sig sjelfva, inför sig sjelfva affärda de mellanåt
uppdykande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
