Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Brudens Krona. En dikt af Esbern Snare. I. Af W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Brudens Krona. En dikt af Esbern Snare. I. Stockholm 1869.
8:o. 180 ss. (1,50).
Detta arbete är en imitation efter det Byron-Paludan Müllerska
manéret, hvilket icke hindrar, att imellanåt en viss ursprunglighet
blickar fram. Vissa episoder äro synnerligen goda. Vi
nämna som exempel fyra à fem verser i andra sången, af hvilka
den första lyder:
Det är en egen sak med stora städer
Som litet hvar nog gifvit akt uppå,
Att när man ut mot deras tullar träder,
De äro ruskigare än de små.
Det inre tyckes fått så fina kläder
Att man det yttre inga kan bestå;
Men det gör just en stor stad pittoresk
Och hvarje ruckel blir en arabesk. o. s. v.
Vidare den i samma sång förekommande digressionen angående
qvinnohanden, och ändtligen ingressen till tredje sången.
Åtskilliga andra bitar äro utmärkta af verklig qvickhet.
Då författaren hyser ett visst agg till recensenter, skola vi så
mycket som möjligt undvika att lägga sten på börda samt
inskränka oss till några få anmärkningar bland de många, som
kunde vara att göra. Det är ändå en sällsam sak med den
poëtiska realismen. Hr Esbern Snare har förmodligen tyckt, att om
man skall vara realist, så bör man vara det med besked. Ja,
realismen är ej ens det rätta ordet, nej, det är naturalism eller
något dylikt, som kan passa den ironiske författaren. Derföre är
han för det första imellanåt rent af rå, och troligen skola få läsare
med oförvilladt omdöme utan vämjelse kunna genomgå sidan 18 i
boken. Men till författarens heder och ursäkt kan ju nämnas, att
ett så glänsande snille som Byrons ibland gjort sig skyldigt till
grofheter, och det vore då ej i sin ordning, om icke efterbildaren
gjorde sammaledes. Vidare visar sig denna realism i en del af
de många digressionerna, då t. ex. bränvinsmedlen, Nybrovikens
igenfyllande, polisen, uppfostringssystemerna blifva föremål för
poëtisk behandling. Det är ett mycket prosaiskt »causerie» som allt
emellanåt på detta sätt bildar intermezzo. Öfverallt herrskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 15:36:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/littid69/0510.html
