- Project Runeberg -  John Finkelman /
199

(1923) [MARC] Author: Jack London Translator: Algot Sandberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettioförsta kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

jag var för stark? Ägde jag för stort övermått av
livskraft? Jag vet inte varför jag drack. Jag kan
inte svara, men jag vill antyda den misstanke, som
alltid växer hos mig. Jag har varit i för nära beröring
med John Finkelman under för många år. En
vän-sterhändt människa kan genom lång övning bli
höger-händt. Hade jag på samma sätt genom lång övning
blivit alkoholist?

Jag var så lycklig. Under min långa sjukdom hade
jag lärt mig vad en kvinnas kärlek egentligen vill säga.
Jag förtjänade mera pengar med mindre arbete. Jag
strålade av hälsa. Jag sov som ett barn. Jag skrev
alltjämt böcker som hade framgång. Jag visste inte
vad sorg och bekymmer av något slag betydde.
Iyi-vet var för mig som en oändlig sång. Jag var nästan
förargad över de välsignade timmar jag sov, därför
att de rövade ifrån mig litet av den glädje jag erfor
när jag var vaken. Och ändå drack jag. Och ju mera
jag drack, desto mera behövde jag. När jag åt
middag på en restaurant inne i staden, fick jag minst tre
cocktails serverade vid bordet innan jag började äta,
och på vägen till middagen kunde det mycket väl
hända att jag tagit mig fyra eller fem glas, om jag
träffat goda vänner. När jag hade brådtom, fick jag
mina cocktails serverade dubbla; då tog det mindre
tid att få i mig den kvantitet jag måste ha.

Ett resultat av detta regelbundna supande var
att jag började känna mig trött och utsläpad. Min
intelligens blev så van att leva på artificiell väg, att
den snart icke arbetade utan konstlade medel.
Alkoholen blev allt mera nödvändig för mig i vad jag än
skulle företa mig, i arbetet som i umgänget med män-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:10 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljfinkel/0200.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free