- Project Runeberg -  Om Lars Johansson : (Lucidor den olycklige) : litteraturhistoriskt utkast /
35

(1876) [MARC] Author: Josef Linck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det omedelbaraste intrycket vid genomläsandet af
Lucidors tillfällighetspoem är deras opassande språk och
ovårdade stil. Att de äro skrifna på medelklassens
hvardagsspråk och ej enligt ett konstnärligt manér, är icke
ensamt nog att förklara det. Vi måste veta att tidens
samtalston verkligen var sådan. Man läse blott hur en Runius,
visserligen Lucidor underlägsen i sångargåfva och karakter,
behandlar äfven allvarsamma ämnen. Det heter t. ex. i ett
griftqväde vid beskrifningen om en mottagning af Gud i
himmelriket: »En annan blef tillbaka stött och uppå näsan
knäppt.» Han umgicks dock hela sitt lif i riksrådet grefve
Strombergs hus. Sjelfva Stjernhjelm, som syntes på hofvet
och konverserade med Kristina, har öfverlemnat en den
slipprigaste gåta »till alla vackra damer». Lucidor gör
sammaledes »till alla kysksinte och dygdälskande mör».
Man begagnade gerna gåtan för att framkalla fruntimmernas
gissning och rodnad. Atterbom säger härom:
»Sällskapslifvets tänkesätt lär den tiden varit, att, när man var
nogräknad med gerningarna, behöfde man ej vara det så
särdeles med orden, åtminstone ej med poetens ord.» Hvad
det ovårdade språket beträffar, måste vi besinna, att vi nu
för våra kritiska ögon hafva stycken, som Lucidor kanske
aldrig ämnade för efterverlden. Så finnes ett, som han
hoprafsade på en krog i beskänkt och förslöadt tillstånd: —

»Men jag ber om tillgift,
Ty pennan intet duger.
Tron I’t ej, läs min skrift
Och sen, att jag ej ljuger!
Här bullrar Bacchus’ folk,
Och om I tron mig sann,
Så finnes mången holk[1],
Som rimlust störa kan.


        — — — — — — — — — — — —

Jag tänkt att skrifva, hvad
Här händer och är händ’,
Att göra laget glad;
Men hugen går förvänd....


[1] = dum tölp. En sarkasm, Se Ihres Glossarium I. 893.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:43:52 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljlucidor/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free