Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förstöring. Men under de svåra brytningar, som samhället i
våra dagar undergår, kan det gifvas stunder, då denna lära
skall bland sina leder räkna just de ädlaste naturerna.
Praktiskt hafva vi äfven sett, att det kan försökas med
framgång. Shakspeare har som londonerskådespelare lärt
sig åtskilligt deraf, och under Italiens himmel, der den
sköna naturen ensam tillfredsställer så många behof, eller
midt uti Paris’ civilisation, der en stor talang kan försäkra
sin existens utan konseqvent och ihärdigt arbete, har en
sådan författares frihet ofta gagnat poesins och konstens
sak, äfven om man ej blundar för de missriktningar, som
derigenom uppstått. Men hvad som dervid oundgängligen
erfordras, är ett upplyst publikt omdöme, en liflig
uppfattning af det skönas berättigande och en stor derför
intresserad allmänhet. Men hur var detta möjligt i Sverige för
två hundra år tillbaka? Vår skaldekonst låg då i sin
födslovånda. Den uppväckte hos flertalet af nationen endast föga
intresse, ty den hade ännu ej ingått bland nationens behof,
och i betraktande af dess enfaldiga och smaklösa
beskaffenhet hade den knappt rättighet att pocka på tidehvarfvets
ynnest. Hos oss uppstod ingen af dessa väldiga heroer,
som förmådde rycka bindeln från menniskornas ögon. Vi
se också den unga poesin förnämligast derigenom vinna
aktning, att den idkades af män, som redan voro af sin tid
erkända som i duglighet öfverlägsna på andra områden. Så
var Stjernhjelm lika ansedd embetsman, matematiker,
språkforskare, filosof och skald. Och »den djerfvaste af de
karolinska skalderna», Gunno Eurelius, var framför allt en nitisk
och mycket använd direktör för landtmäteriet. Men det är
klart, att hos några den poetiska fallenheten skulle vara
utvecklad ända derhän, att den inkräktade på de solidare
egenskaperna och viljan. Dessa förstod man ej riktigt, de
blefvo martyrer. Tillräckligt utrustade för poesins kraf,
voro de för litet utrustade för samhällets, som under ingen
tidrymd betydt så mycket som då. Det var monarkins och
statens envåldsperiod. En poet, som ej uppbar pension af
hofvet, som var utan anställning i statens tjenst och utan
särskildt lefnadsyrke, var en anomali, som ingen förstod.
Ty hvar skulle han finna erkännande och stöd? Det fanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
