Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjernhjelm. Runius, hvilken på sin tid åtnjöt ett af dessa
anseenden, som snarare härröra från ett till qvantitet än till
qvalitet betydande publikum, har derefter inom den svenska
litteraturen nedflyttats till en plats, som starkt påminner om
löjet och medlidandet. Men Lucidor har så väl genom sitt
lif som sina skrifter en gång för alla undanbedt sig att der
få hålla honom sällskap.
Naturligtvis är det icke vår mening att helt och hållet
opponera oss mot så många lärda och snillrika män, som
fällt de hårda omdömena om Lucidors poesi. Men liksom
vi förut granskat hans lif inom ramen af hans tid och
utveckling, så skola vi nu åtnöja oss med att försöka sätta
läsaren in i den anda, som genomgår hans dikter, de bättre
och de sämre. Må vi derföre hellre höra hans egna toner,
så väl deras harmonier som missljud, i stället för att göra
kritiker derom! Det vittra kategoriska omdömet med sina
abstrakta och graderade domslut har aldrig förefallit oss
hvarken till fyllest görande eller respekt ingifvande.
Dessutom hafva vi sett omdömet vexla, om ej lika hastigt som
den lättvindiga opinionen, åtminstone som den olika
tidsriktningen och smaken. Så har man äfven i Sverige ofta
ändrat skaldernas ställning. Dock kunna vi till den svenska
granskningens heder säga, att mången gammal reputation,
som efteråt varit af både löjets och kritikens vapen
nedstörtad, åter börjar få gälla för hvad den är. Det farligaste,
som kan träffa det poetiska snillet, är väl, att ett nytt,
senare kommet, fördunklar det förra genom originalitetens och
den framryckta tidens öfverlägsenhet. Men inom andens
verld behöfva de olika storheterna ej tränga hvarandra utan
kunna trifvas väl tillsammans. Och sålunda må äfven i
Sveriges panteon hvar och en få sin tillbörliga och ärofulla
plats, hur olika än vår smak vexlat och hur fullkomligare
vår civilisation än utbildat sig. Ty först var under språkets
barbariska tillstånd förmågan att behandla det i vers så
glädjande, och nödvändigheten att rensa det från oorganiska
tillsatser så maktpåliggande, att en lätt och ledig poesi utan
sans och smak eller en genomsvensk språkbehandling utan
klassiskt jemnmått och behag måste vinna en rättvis
beundran. Dertill kom det bålstora i anläggningen, oaktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
