Det var en gång en konung, som mången är väl det,
Men hvar hans kungarike var beläget
Det kan jag icke säga, jag der om intet vet:
Min läsare! ursäkta mig benäget!
Den kungen han var gammal och hade söner tre,
Och dem han hade ämnat sitt kungarike ge,
Dock ej förr än han sjelf uppgifvit andan.

Då kom en elak hofman och hviskade som så:
Att prinsarne allredan ville ärfva,
Och att de alla tre efter kronan månde stå
Och ville gamla konungen förderfva.
Det talet kungen trodde och hittade ej på
Att fråga sina söner om det förhöll sig så, —
I sagor dragas kungar lätt vid näsan. —

Då sände kungen genast till sönerna ett bud
Och lät dem samma dag inför sig kalla;
Och sedan först hans härold tre gånger ”äskat ljud”,
I nåder täcktes konungen befalla,
Att den utaf hans söner, som innan året gått
Den minsta hund i verlden uti sin ego fått,
Han skulle också riket få och kronan.

Af prinsarne de äldsta förslaget funno bra.
Och strax de började att leta hundar;
Den tredje troligtvis vill ej något rike ha,
Han går och ”drömmer” blott i gröna lundar;
Men så en söndagsmorgon han sadlar sjelf sin häst
Och rider ut i skogen, som honom hågar bäst.
Och lemnar hvita gångarn lösa tyglar.