”Nu har du,” sade hon, ”lofvat lyda mig i allt,
Och mins, att dyra eder du har svurit;
Och hittills har du nog också gjort hvad jag hefalt,
Och inga hinder har du föreburit.
Nu skall du taga svärdet och hugga af min hals,
Och sedan svansen.” — ”Ack! nej, det kan jag inte alls,
Det är omöjligt!” prinsen skrek förtviflad. ”Mins du ej dina eder?” nu kattan sade strängt.
”Din sak är lyda: min är att befalla.
Se, detta svärd just derför jag vid din sida hängt;
Mitt lif är just hvad död de andra kalla.
Se så, drag svärdet, hugg! Har jag tagit fel på dig?
Och har i en pultron jag ty värr förälskat mig?”
Och här begynte kattan bittert gråta. Det tålde icke prinsen; sitt svärd han tappert drog
Och sig att lyda order strax beredde;
Det tunga svärdet höjde, och blundade och slog —
Och se! ett underverk på stunden skedde;
I kattans ställe stod en prinsessa underskön.
”Min räddare!” hon sade. ”nu skall du få din lön!”
Och hvita handen blygt åt prinsen räckte. Men nu med prinsens smärta var det förbi på stund,
Han ej sin lycka nogsamt kunde prisa;
Han kyste sin prinsessa på kind och rosenmund,
Och glömde att hon brukat råttor spisa.
"Men,” sade han, ”min älskling, min ljufva ros, min skatt,
Hur kom det sig att du förr var skapad som en katt?
Det måste du ändå för mig berätta.” ”Jo, jag är en prinsessa, med kungariken tre,
Och friare jag hade, långa rader,
Men jag ty värr förtörnat en mycket mäktig fé,
Som varit förr väninna till min fader.
Och hon mig ville gifta bort med en elak dverg,
Som var omätligt rik och som bodde i ett berg
Och åkte i kalesch, som drogs af drakar. Bland alla mina friare det fans en enda prins,
Som kanske skulle kunnat mig behaga.
Han blef af féen tvingad — hur väl jag detta mins! —
Att ut till strids mot dverg och drakar draga.
Den arme blef besegrad; men icke mig ändå —
Det hade dyrt jag svurit — det trollet skulle fä,
Långt hellre hade jag mig döden gifvit. |
