Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vid solnedgången. Kvinnorna ha oftast färgklara
tröjor och hvit hufvudduk. Vattnet är merendels
vid denna tid på dagen lugnt och ljust. Båtarnas
bottnar äro rödmönjade. Kvinnorna sjunga ofta.
Man förstår alltså, att skötläggningen i klara
sensommarkvällar längs röda klippstränder, när allt
glittrar och solflammar och män ropa, kvinnor
sjunga och de hvita måsarna skria och gnägga i
luften — är något som man aldrig glömmer, när
man pröfvat det.
En mil till hafs ligger grundet.
Det går vid middagstid en fråga genom hamnen:
— Skall någon stena för grundet i kväll?
Vid utrodden lösa sig grundbåtarna ur linjen,
sätta full syd och försvinna till sist vid horisonten,
medan flottiljen i öfrigt lägger vid hemstränderna.
»Grundfischar» är namnet på gamla säkra
grundfarare, och det är en äretitel i hamn.
I Vibyggerå i mellersta Ångermanland utåt hafvet
lefde på 1830-talet en präst, som hette Sjöling.
Han hade fiskerätt i en hamn i hafsbandet. En dotter
hade han som klädde brudar m. m. och hette
Anna Kajsa.
En morgon, när han såg en fiskare tätt intill där
han drog tomma nät, lägga in full fångst i sin båt,
sade han till dottern:
— Anna Kajsa, barnet mitt! Ser du
strömmingen på Jakob Anderssons nät? Den som
syndar, han får fisk!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
