Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1746 S1- hennes broder marquis de Marigny (Mesnars) 1751 -1773, åtföljda af den sam-
vetslöse abbé Terray och den pompöse och uppblåste comte d’Angiviller.
Under surintendenten stod akademiens direktör vanligen också, liksom ej bandet
med hofvet var starkt nog, »Premier Peintre du roi», d. v. s. högste ledare af de
kungliga beställningarna, hvilka, ehuru ofta illa och motsträfvigt betalade, likväl utgjorde en
brorslott af tidens konstnärliga uppdrag. Artisterna sökte därför med alla kabaler komma
på hofstaten. Under direktören med sin sekreterare stodo akademiens fyra rektorer.
Öfver allt, som man ser, grandiosa figurer med stora peruker, oftast märkvärdigt nog
också organisatörer af Colberts anda, som Lebrun, hvilken först i verkligheten formade
akademien och dess pedagogik, eller Charles Hrrard, den förste nitiske direktören af den
franska akademien i Rom, genom hvilkens stiftelse 1666 den akademiska bottenskolan
fick sin logiska fortsättning med en högskola i antikens eviga stad.
Akademien hade portarne vidöppna för alla som ville träda in, och knappast
någon begäfning kan rättvisligen sägas hafva blifvit utestängd. Vägen var enkel nog.
1 Ivar och en, som agréerats, kunde, blott han utfört de bestämda konstverken, inväljas som
medlem. Men inom sjelfva akademien fans en klass af ett femtiotal officiösa medlemmar,
som förestodo embetena och ledde det hela, och vid deras rekrytering var det, som de sociala
relationerna och kronans ställföreträdare voro allsmäktiga. Genom att invälja i
akademien som fria associerade och hedersledamöter en grupp af amatörer, hvilka skulle bilda
ett upplyst mellanlager mellan konsten och societeten, gjorde akademien ytterligare ett
farligt steg mot beroende under modet och hofnyckerna. Ty bland dessa funnos ej blott så
oöfverträfifacle kännare som Mariette eller Caylus, men äfven tanklösa konstpratare från
salongerna, och var direktören därtill en hofifjäsk, som fann det viktigare att uppvakta vid de
kungliga levéerna än att måla som t. ex. Pierre, kunde hela institutionen blifva snedvriden, och
akademisterna krypa i förnäma antichambrer i stället för att utveckla sig fritt. Colberts
intresse för konsten som nationalekonomisk faktor hade lyckligtvis nitat akademien fast
vid konsthandtverket genom att sätta under dess direktion de stora manufakturverken
såsom Les Gobelins, och tack vare detta ersattes den brist på beröring med yrkena, som
skiljsmessan från borgerskapet vållat, genom det ständiga samlifvet med industrien. Det
är härigenom, som konsthandtverket under Ludvigarne nådde en sä utomordentlig höjd
- hvad än i enstaka fall kan anmärkas mot från olika konster till industrien felaktigt
öfverflyttade stilbegrepp. Hvar helst en konstskola fanns fortlefde detta samband och
gaf gratie och smak ät det enklaste bohag. Det var först den demokratiska franska
revolutionen, som gjorde det ohjelpliga snittet mellan handtverk och artistskap.
’Undervisningen inom akademien var så godt som gratis tillgänglig för eleverna.
Akademien ville, som PC Miintz riktigt framhäft, helt skilja sin metod från
renäs-sansatelierernas. I dessa meddelades hela skalan af undervisning frän första lärospånen i
teckning till skulptur- och måleriteknikens mest invecklade hemligheter. Akademien var
blott en förberedande teckningsskola. 1 renässansateliererna härskade en encyklopedistisk
konstlära, som lät de unga gripa efter alla uttrycksmedel för att gifva sin inbillning
realitet. I akademien specialiserades konstundervisningen.
Basen för allt var studiet efter den nakna modellen och efter antikerna. Mellan 3 — 5
e. m. på vintern, 6—8 pä sommaren stälde en af de månatligen växlande professorerna
modellen och tecknade den efter Annibale Caraccis klassiska mönster sjelf midt bland
de i tysthet kopierande eleverna, hvilkas verk sedan diskuterades och granskades. Utom
detta lärdes anatomi och perspektivkunskap. Bruket att hålla föredrag öfver konstfrågor
med utgångspunkt från berömda verk, som begynt 1663, efterföljdes af rena teoretiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
