Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
under ena skäppo hade icke den parisiske skåningen. »Vous seriez, surpris, Monsieur,
si vous scaviez le cas qu’on daigne faire de mon faible talent. . . Je vous assure, que j’en
suis aussi honteux que je suis reconnaissant de tant de bontc, mais. . . je ne puis faire que
1’ouvrage d un seul homme m’ayant fait une loi de ne rien livrer que cela soit aussi bien
qu’il m’est possible de le faire- etc. I Ryssland var han öfver ett år och reste sedan
till Wien, hvarefter han äntligen under sommaren 1778 — i juni detta år synes hans
namn åter under akademiens protokoll — var tillbaka i Paris. Han återtog strax sin
position och arbetade fortfarande för hofvet. En order till Duplessis att låna Roslin en
originalbyst af konungen från 1782 visar, att han då skulle på duken föreviga Ludvig
XVI:s platta fysionomi. Hans klientel var troget, och hans rykte som en af samtidens
alra störste porträttmålare, oöfverträffad i fråga om accessoarer, stod alltjämt upprätt. Men
en viss trötthet och likgiltighet från kritikens sida började herska kring hans ålderdom.
Akademiens protokoll lära oss, att han nu sällan reste från Paris. På sommaren 1782
tog han dock några månaders afsked för en studiefärd till Flandern. Eljes arbetade
han rastlöst i sin atelier i Louvren, verksam intill det sista med en verklig artists försök
att föryngra sig och att icke stelna i något manér. Ännu på 1791 års salong hade
han en mångsidig och briljant utställning. Men 1793 är han dödssjuk. Akademien låter
hos honom göra de obligata sjukvisiterna, hvilkas nämnande i protokollen vanligen är
förebudet om snar bortgång, och den 5 juli samma år afled han klockan tio på
morgonen. Plott en månad efteråt, d. 8 augusti, upplöstes akademien, och Davids skräckvälde
bröt ner den sekelgamla institution, i hvilken det franska konstlifvet centraliserats.
Roslin dog i l ancien régimes elfte timma och rycktes bort med den flärdens och
elegansens verld, hvilkas förhärligare han varit. Han efterlemnade en stor förmögenhet,
hvilket ställer hans arfvingar i underlig dager, då de under plötsligt återvaknande svenskhet
hembjuda verk af hans hand till svenska kronan under beklagande, att de ej kunde
skänka dem. Vid denna tid, då den romerska tideräkningen kommit i gång också för
konsten, stodo Roslins dukar säkerligen lågt i kurs, och de hafva först i våra dagar nått
upp till sitt verkliga värde på marknaden.
Efter denna skiss af Roslins lif är det tid att öfvergå till hans konstnärskap.
Säkerligen har Roslin lemnat efter sig flera hundra porträtt, men ett trettiotal utvalda
verk af hans hand låta oss dock bedöma hans konsts omfattning och gränser, hans
temperaments och hans talangs art. Tyvärr ligga Roslins konstnärliga läroår i Sverige,
Tyskland och Italien i fullkomligt dunkel, och i hvilken mån Pariserintrycken omformat
och ombildat hans stil, förblir en hemlighet, ända till dess man i Bayreuth eller Parma
finner en serie verk frän hans så att säga förhistoriska period .
När Roslin 1753 anlände till Seinestaden stod Boucher som franska måleriets
ton-gifvande man. De mest anlitade porträttörerna voro Nattier för dambilder i hälft
mytho-logiska attityder, och bredvid honom med borgerligare uppfattning och fattigare
uttrycksmedel Drouais. Tocqué och långt under honom Aved voro de bästa och mest anlitade
sldldrarne af män, alla dock som psykologer himmelshögt öfverträfifade af La Tours
hemlighetsfullt dissekerande pastellkritor. Det stora ceremoniporträttet, hvilkets mästare Rigaud
och Largilliére gått bort, representerades af Carle van Loo, och ännu bättre af hans
brorson Louis Michel van Loo, sedan denne just nu hemkommit från sin långa verksamhet
som hofmålare i Madrid.
Man har kallat m:me de Pompadour rococons gudmor, och i så fall borde tiden kring 1752
tillhöra den rena rococon, ty hennes välde stod då på sin höjd, och hennes spira beherskade
konstens verld mer suveränt än någon annan. Från arkitekten, som bygde hennes slott, ner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
