Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med Grenze slutligen blir sedebilden agitatorisk, pretenderande, säsom naturalismen i
vära dagar, att gifva moralisk och social lärdom och samhälleliga dokument. Grenze går
och letar sina ämnen på Pont Neuf. Han skrifver program öfver sina dukar med en
social salfvelse, som erinrar om Mercier, och när han framhärdar i att vilja göra
upp-byggelsetaflor, lyckas han blifva odräglig. Men ofta räddar honom tidsandan, och framför
allt när han får skildra de brådmogna oskulder med erfarenheter, de unga, bepröfvade
ingenuer, hvilkas bedårande porträttör han är.
Vid sidan af dessa mästare lefde och verkade en här af illustratörer och tecknare,
hvilkas lätta blad än mer smidigt och mångsidigt återgåfvo tidens lif. Aldrig har
illustrationen varit ett sådant lifsbehof och så öfverglänst texten. Sällan har
teckningskonsten i och för sig — en dilettantism hos så godt som hela tidsskiftet — vunnit så många
geniala utöfvare. I detta sammanhang må blott nämnas Gabriel de St. Aubin, hans
broder Augustin och Moreau le Jeune. Gabriel de St. Aubin äro på sitt vis initiatören.
Denne den outtröttligaste af tecknare har i sina briljanta improvisationer, fulla af
koloristisk glöd öfver de lätta akvarellfärgerna, återgifvit hela sin samtids krönika. Sjelf var
han en encyklopedistisk typ, tänd af tidens intellektuela oro. Betrakta hans teckning af
1765 års salong eller af Voltaires kröning under representationen af Irene, båda i Louvren!
Är det möjligt att komma längre i att med penna och några penseldrag fasthålla en
tilldragelse i dess ögonblicks-lif? I sina etsningar har han återuppväckt Callots konst och
lika säkert som denne, men med mer målerisk clair-obscur skildrat folkhopens lif i
mikroskopiska bilder: Auteuils förstadsbaler med en glad svängom under det lätta
löfhvalf-vet eller den fina veriden i Tuilleriträdgården, där Clitandre går och söker sitt
kärleks-äfventyr och Eraste och Dorine stämt möten. Augustin de St. Aubin, elev af sin äldre
broder och sedermera hans rival, har i teckningar, ofta färglagda med pastellkrita eller
lätta akvarellpenslar också åstadkommit mästerverk. Mer än brodern, som hade en
frondörs och en demokrats lynne, är han en nöjeskavaljer, betagen af tidens lyx och
elegans, framför allt förhärligare af societeten. Han skildrar salongerna under de
tindrande ljuskronorna i adelns och financiérernas hotell. >Le bal paré» och »Concerten»
(frän 1773 års salong), Augustin St. Aubins genom Duclos’ gravyrer allbekanta
kompositioner äro typiska prof på denna äkta, rococostrålande konst.
Moreau-Le jeune slutligen är den mest mångsidiga af tidsskiftets illustratörer. I hans
förtjusande illustrationer till La Bordes visor låter han rococons pastoralverld lefva upp
för sista gången med en fläkt af Tanagra öfver gestalterna. I hela serier af bilder har
han tecknat det mondäna lifvet under Marie-Antoinettes tid med lika stor
kulturhistorisk nogrannhet som artistisk finkänslighet. Hans illustrationer till Rousseau äro helt
genombäfvade af St. Preux’s egen revolutionära sensibilitet, och revolutionens tragedi blir
den sista inspirationen för den begynnande idyllikern.
Som man ser är verkligheten helt eröfrad af detta 1700-talets måleri och dock
återfinnes äfven i dessa realistiska skildringar det drag af sken och skuggspel, som
kännetecknar stilens innersta. Det är en nervositet, en flyktighet, som beröfvar äfven
dessa framställningar den fasta existenskänslan. De meddela kaleidoskopsbildens genom
lifslängdens korthet halft overkliga intryck. Redan framför Watteaus galanta fester, som
dock tyckas försiggå i ängder, i hvilka jordens tideräknare borde vara afskaffade, känner
man glädjens flyktighet, hör klangen af silfverklockan, som förkunnar högtidens slut,
känner oron för drömmens fördunstande och återuppvaknandet. Och efter Watteau blott
ökas takten, ju mer seklet lider mot katastrofen och blir till sist det tempo prestissimo, i
hvilket Fragonards virtuosfingrar älska spela. Den lätt pålagda färgen, de klara tonerna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
