Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbete raskt och kraftfullt och visar, hur långt Berndes nådde i sina yppersta verk.
Denna begåfvade men vacklande miniatyrist var den ende rival, Lafrensen hade att
öfvervinna. Det gjorde han med sin tekniska virtuositet och sin smidiga elegans utan
svårighet — och jag vet ej om jag bedrager mig, men de löjliga och uppstyltade angrepp
på dem, som frossa i »nuditeter» i konsten, hvilka man finner i Berndes’ skrift
»Färgernas Harmoni» (1813), förefalla mig gömma en afundens udd mot deshabilléens mästare.
Lafrensen fick under vintern 1791—92 utföra flera porträtt i gouache för hofvet,
särskildt af Gustaf III sjelf. Ett bref till statskontoret från januari 1792 förordnar om
utbetalning till »Hofmålaren Lafrensen» af 50 r:dr (säkerligen för några mindre
miniatyrer) och Lafrensen hade enligt Gustaf III:s bouppteckning 650 r:dr att fordra vid kungens
död. Med denna protektion och sitt stora rykte erhöll Lafrensen snart klientel. Men han
insåg omöjligheten att se sin ålderdom tryggad utan någon pension och arbetade för att
komma på stat. Först efter Gustaf III:s död lyckades han därutinnan. Den 28 juni 1792
fick han kungligt bref på professors namn, heder och värdighet och blef tillagd en
lifs-tidspension på 500 r:dr af slottsbyggnadsfonden — för att »då wi hädanefter vilja förära
främmande makters sändebud eller andra uåra portrait, wi alltid må finna tillgäng af
dem, hvilka hans skickliga hand förfärdigat,» och han skulle dessutom årligen utföra
»de 2 taflor uti gouache, hvilka han sig sjelf förbundit» (civil registraturet 1792). — Med
undantag af de två gouacherna hade Lafrensen sålunda inga skyldigheter, ty de
levererade miniatyrporträtten betalades extra med 50 r:dr stycket. Under 1792 målade han
fyra sådana porträtt af hertig Carl — till »vissa behof, för att uti Ring infattas» o. s. v.
(Bref till Statskontoret af den 5/? och 21/y 1792).
Lafrensen hade nått hamn och kunde sålunda rent egoistiskt taget med jemnmod
se den Gustavianska tiden gå i grafven med sin monark och en ny epok begynna. Men
djupare sedt måste äfven han känna frosten af den för allt andligt och konstnärligt lif
dräpande prosa, som nu bröt in öfver Sverige.
Verksamma ansträngningar gjordes nog för att fortplanta den goda traditionen.
Konstakademien arbetade under Paschs direktörskap mer energiskt och samvetsgrant än
någonsin och dess skolor voro fulla, ja, öfverfulla af elever. De offentliga utställningarna, som
alltid betraktats som ett önskemål, och som ej under Gustaf III:s tid hunnit organiseras,
kommo nu i gång allt sedan 1793 och visade förträffliga prof pä gedigen — om man
tänker på ett par af utställarne — genial konstflit. Inrättningen af Nationalmuseum
röjer samma organisatoriska nitälskan, och den unge konungen lade verkligen i dagen
ett intresse för den bildande konsten, som stack af mot hans allmänna andliga apathi.
Det var icke hans fel, om det af honom bekostade Martelliska tafvelinköpet blott tillförde
Sverige senitalienskt kram. Men trots allt måste sjelfva Fredenheim, konstförhållandenas
ledare, erkänna: tiden under allmän penningebrist, förknippad med mindre värme för
konsten, är ej den bästa». Äfven de mest anlitade porträttörerna började småningom se
arbetet tryta. — Det gäller Krafift d. ä. och äfven Pasch, som i upprepade böneskrifter
till Konglig Majestät (10/3 1793, 7 2 1799, Riksarkivet) anhåller om förhöjd pension
-—-första gången för att erhålla den lön som blef ledig genom Pilos död, andra gången flyr
han till konungens nåd för att ej »på sin ålderdom återsänkas i samma brydsamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
