- Project Runeberg -  En liten lustresa : Skildrad i brev till Wilhelm von Braun /
13

(1848) [MARC] Author: Henrik Bernhard Palmær
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Första brevet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

kunna begagnas vid konstruktionen av mitt zoologiska
ur. Undersökningens resultat blev, att trätorna väl
ej skedde på givet timslag, men regelmässigt nog
ändå; ty de avhördes aldrig tidigare än halv tio
och aldrig senare än en kvart på elva förmiddagen.

Längre hade jag den tiden ej hunnit på
konstruktionen av mitt zoologiska ur, och det var mig
således till ingen nytta för tillfället. Det kunde ej
nu besvara min fråga: vad är klockan? Huru
viktigt ett svar på denna fråga dock skulle vara
för mig, kan du sluta därav, att på detsammas
beskaffenhet berodde, om jag borde stiga upp och
arbeta eller ännu finge ligga och latas. Jag
svävade i en förfärlig oro.

Lyckligtvis skulle denna oro om några
ögonblick hävas. Den gamle rödnäsige vaktmästaren
Pettersson — bland tjugo svenska vaktmästare
heta tolv alltid Pettersson; de andra åtta heta
Bergström — inträdde med ett blårutigt knyte i
handen. På tillfrågan vad klockan vore, svarade
han: den är halv nio. Sedan framtog han ur
knytet en lunta tidningar, nyss ankomna från
Stockholm, räckte mig den, gjorde sin
vaktmästarekomplimang och gick.

Jag har ej hjärta att låta denna figur försvinna
från tavlan, innan jag omtalat, vad del han har
i den märkligaste liknelse, jag i mitt liv inventerat.
Se här i korthet historien därom.

Det var om sommaren 1838. Konung Karl
Johan, alltid stor och dråplig, visade sig större och
dråpligare än någonsin. Hela nationen var
förtjust och jag ävenledes. I övermåttet av min
hänryckning beslöt jag att till högstdensammes ära
dikta en ode. Och som tid och rum ingalunda äro

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:13:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lustresa/0015.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free