Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde brevet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hund, den lurvige Pan, vilken, under ideliga
viftningar på svansen, stod och såg på sin herre med
dumma, ärliga och välvilliga ögon.
"Du är en hedersman, Pan!" sade åldermannen.
"Vacker hedersman!" sade åldermannens fru.
"Han biter får, och vi ha flera än en gång fått
plikta för hans skull."
"Sant nog", sade åldermannen och suckade,
"Men", tillade han, "Pan rår ej för det. Hans far
i livstiden bet får, hans mor ävenledes; farfar och
farmor beto får, morfar och mormor likaså. Alla
hans förfäder ha bitit får. — Stackars Pan! det är
arvsynden, som grasserar i kroppen på dig."
"Arvsynden!" utropade frun, förvånad.
"Liksom en hund skulle kunna hava någon arvsynd!"
"Det är alltför möjligt", sade jag, som fann för
gott att blanda mig i samtalet, "att arvsynden är
ett företräde, som tillkommer människan allena, så
att de simpla varelser, dem vi kalla djur, ej hava
någon del däri. Jag är för litet bevandrad i
teologien, för att kunna med säkerhet avgöra frågan.
Vare dock därmed huru som helst; arvsynden är
i alla fall en mycket intressant synd; särdeles för
mig, emedan hon är det enda, som jag har kvar
av vad jag ärvt här i världen."
"Ha ha ha!" dundrade åldermannen.
Hans fru däremot sade ingenting; hon fnös
blott en eller två gånger.
Sedan fingo vi kall fågelstek med pressgurkor.
Jag åt med strykande matlust och avhörde under
tiden en tvist, som — Gud vet huru — uppkom
mellan åldermannen och hans fru, angående
mankönets och kvinnokönets relativa förträfflighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
