- Project Runeberg -  En liten lustresa : Skildrad i brev till Wilhelm von Braun /
69

(1848) [MARC] Author: Henrik Bernhard Palmær
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde brevet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förnuft. § 9. Dock skall dessförinnan avdragas till
arvode åt exsecutor testamenti en summa
penningar, stor etc. etc. Nog skulle medvetandet av att
hava gjort ett sådant testamente vederkvicka mig
betydligt under min dödskamp.

Men jag är långt ifrån miljonär och av
testamentet blir således intet. I stället för dylikt gyckel
lärer väl min, liksom många andras, vederkvickelse
på dödsbädden bli att konversera med en präst.
Och jag har ingenting däremot. Jag tycker rätt
mycket om präster och allramest om dem, som
hava gott hull, emedan sådana synas mig bäst
kvalificerade att åskådliggöra fundamentalsatsen:
ordet vart kött.

Här anmärker du, att jag hellre bort giva den
fattiga flickan några slantar till tröst över sillens
förlust, än gå och göra ett utkast till ett befängt
testamente. Bror, du har rätt! Sådant hade visst
varit mera moraliskt; men moralen kommer på
sned, då man vill gälla för ung och får heta
svärfar.

När jag hunnit till den i ett av mina förra brev
omnämnde kanalbron, vek jag av ifrån
landsvägen och tog, längs kanalbanken, en både kortare
och vackrare väg till Berg.

Men vilken svensk kan vandra på stranden av
Göta kanal, utan att förr eller senare erinra sig
Platen? Icke jag åtminstone. Bilderna av denne
providentielle man och av den tid, då han först
lade sin lejonram i dagen, tågade nu förbi mitt
inre öga. Kriget hade gått olyckligt, Finland var
förlorat, och Sverige satt där, en sörjande änkling
med korslagda händer, plöröser och långhalsduk.
Väl stämde poesien sin harpa till tröst och sjöng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 16:13:08 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/lustresa/0071.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free