Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De lyckliga!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fullpackat. Han gick igenom vagn efter vagn, men
överallt rådde samma obeskrivliga trängsel, överallt
var det fullt av kvinnor och barn och kappsäckar
och paket, leende ansikten, helgdagsklädda gestalter.
Alla pratade, ur alla ögon strålade glädje och alla
läppar logo förväntansfullt.
Han stannade på sista vagnens plattform, och då
tåget satte sig i gång hoppade han av.
— Det är då väl också själva tusan! En hund
har åtminstone sin koja och en husbonde, men
jag... bröt han ut nästan i vredesmod, och han
gick in på restaurangen och tömde glas på glas.
Åtskilliga bekanta kommo in, hälsade, växlade
några likgiltiga ord och gingo igen; han satt
alltjämt kvar, ty han hade en hemlig förhoppning att
någon skulle be honom till sig på julaftonen. Men
ingen gjorde det.
Solen lyste redan kvällsröd, då han reste sig,
och efter att ha tillhandlat sig en flaska vodka och
åtskilligt annat smått och gott begav han sig på
hemväg. Mörkret tätnade över snövidderna, mellan
träden dallrade opalfärger, västerhimlen lyste i
purpur och guld. Men han hade inte öga eller tanke
för något — utom sin ensamhet i världen.
Wawrzons sågo förundrade på honom, då han
kom tillbaka, men han sade inte ett ord, bara tog
nyckeln och gick in till sig. Som han gick och
stod kastade han sig på sängen och blev liggande,
nu alldeles överväldigad av smärtan och den bittra
tomhetskänslan. Han vred sig i kval, han sträckte
ut armarna som efter räddning, med heta läppar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
