Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Bakom fronten - III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begicks och att det inte längre fanns någon
barmhärtighet, något förbarmande vare sig i himmel eller
på jord. Och han inte ens frågade: varför?
Han vågade inte. Tron var död inom honom,
dräpt av övermåttet av mänskligt lidande. Han
fruktade att röra vid liket, fruktade till och med att
tänka på det, och dessutom började han bli litet
oredig fram mot morgonen. Han sov inte, men
kände sig viss om att alltsammans var en otäck,
plågsam dröm, och det värsta av allt var att han
trots alla ansträngningar inte kunde skaka den ifrån
sig. Ty timmar långa som sekel gingo, och
drömmen fortfor i all sin ohygglighet. Den barmhärtiga,
efterlängtade verkligheten kom inte och befriade, ty
var gång han slog upp ögonen mötte honom
oföränderligt samma flammande sken och jorden låg
där alltjämt svept i rök och lågor, som en bild av
själva helvetet.
— Det är inte sant! Det är inte sant! Det är en
hemsk dröm! envisades prästen och blundade.
Till sist hade han så intalat sig det, att han trodde
han låg i sin säng i prästgården.
Några hemlösa hundstackare kommo krypande
till honom, ströko sig gnällande emot honom och
slickade ödmjukt hans händer.
— Burek... ut med dig... Ni stackare, ni
stackare, viskade han och slog armarna om dem.
I dagbräckningen, då brandskenet bleknat och
mörkret började skifta grått, kom en flock får, och
utan att fråga efter hundarnas ilskna morrningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
