Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
274
Iphigenia. Det är mycket belysande för det
germanska draget i hennes personlighet att Goethe berättar
huru han blifvit alldeles betagen af »den sunda och
säkra jungfruligheten» hos en Sankt Agatha — på en
tafla — och föresatt sig att. ej låta sin Iphigenia säga
ett enda ord, som icke också denna heliga Agatha
kunde uttalat!
Han känner vid genomseendet af sina egna skrifter
i Rom — där »under månskensnätterna en enklare, större
värld gått upp för honom» — med ödmjukhet huru få spår
som bli kvar efter ett människolif. Och han fylles då
af andakt inför denna forntidsvärld, som lämnat så
många spår efter sig, att det behöfves ett helt
människolif att tillägna sig dem. »Äfven sol och måne», skrifver
han, »hafva mycket mer att göra i Italien, där så
oerhörda och dock så utformade massor möta deras blick».
Från denna tid förlorar Goethe den smak, som
Strassburgerdomen och andra intryck gifvit honom för
medeltidens konst. Men ej heller af quattrocento
förstår han mycket. Det är endast antiken och
cinque-cento, som bräddfylla honom.
Men som han känner att blott när konstnären får
ett äkta föremål kan han skapa något äkta, finner
han ej okväden nog för den slags religiösa konst en
Guido Reni, Domenichino, Carraccierna och deras likar
frambragt. I den katolska kulten märker han intet spår
af den verkliga kristendomen, endast »en barock
hedendom, af hvilken Kristus skulle korsfästas ånyo, ifall han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
