Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
af en adelsman, att han blef på en gång den stoltaste och den
ridderligaste: ädling.
Hermans hela tillgifvenhet var concentrerad på modren och
systern. För dem skulle han till och med kunnat offra sin
stolthet. — I yngre åren, under sitt garnisonslif, hade Herman, såsom
andra unga män, varit slaf af mången lättsinnig och usel passion;
men genom händelsen med Zelma, hvilken kostade honoin hans
frihet, hade han med ens blifvit återförd till de begrepp om
sedlighet, han af föräldrarna insupit. Den sorg föreningen med Elin
gjorde modren, och den förödmjukelse han sjelf led deraf, hade
varit ett bittert straff för Herman, som beherrskades af sitt
obändiga högmod, och icke ens af sin far kunde förmås att skänka
Elin en hustrus plats vid sin sida; eller att återse den efter
vigseln förskjutna makan. Med samma oböjliga "stolthet afsade han
sig alla fördelar, som hans’ äktenskap i ekonomiskt afséende skänkte
honom; och han kunde icke, under sina mest bekymmersamma
ögonblick, förmås‘att anlita Elins förmögenhet, hvaröfver lagen
gaf honom full disposition; men hvilken han forrhligeri; afsagt sig
all förvaltning af.
Helfrids karakter utgjorde en förmildrad kopia af Hermans,
och hös henné hade’ de1 ädlare känslorna en så äfgjord öfvervigt,
att all anstrykning af högmod var försvunnen, Och blott en ädel
stolthet stöd qvar. Ett hade hon i familjeårf, det var en religiös
Vördnad för det namn hon bar, och det kunde aldrig falla henne
in att . tänka det hon möjligen skulle;,® kunna utbyta det emot ett
ofrals’é: Helfrids’själ liknade nyfallen kno; så ren och fläckfri var
den. Dét hvilade 1 öfver den étt lugn och ett allvar, söm gjorde
hennes bängifvenhet för modren och brödren ännu mera hänförande,
emedan den vär så enkel och så osökt, att man tyckte/sig Se,
huru henneä hjérta klappade’, ined starka öch fullå Vslag! af ömhet.
Hela hennes väsende hade något värdigt, nastan kungligt, hvilket
liksom bannly s fö alla uttryck af liflig glädtighet eller ungdomlig ysterhet.
Det var något harmoniskt hos Helfrid som förbjöd all’ ytterlighet.
Efter denna lilla redogörelse skynda vi att uppsöka de båda
syskonen, söm arm i arm vandrat in åt skogen, på en af dé många
gångstigarne.
„Herman, hvad sade doktorn om mamma?,—■ Jäg har haft
en så oförklarlig oro öfver henne, denna gång; och likväl borde
vi vara vana, vid hennes häftiga insjuknande.;, ty så. långt jag kan
minnas, har hon varit klen,“
.„Han sade ingenting annat än hvad jag nämnde ,för mamma;
hån tillade blott, att hennes bröst under det sista året blifvit
betydligt försämradt, och att hon hädanefter bör vara dubbelt så rädd
om sig,, som förr,“
En stunds tystnad uppstod. Bådas tankar voro upptagna af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
