Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
„Kaliar ni det fördöm, att vi hysa aktning för vårt högre
men-niskovärde ?u
„Min fröken, det gifves hlott ett menniskovärde, inför hvilket
vi med aktning kunna böja oss och det är den moraliska
öfver-lägsenheten. Denna återfinna vi oftare hos torparens barn än hos
ädlingens.11
„Men förlåt, jag sårar er med mina fördomsfria idéer.“
„Ni anser mina således for fördomsfulla?“ Helfrid smålog.
„Ja, min fröken.“ ;
Det var något alldeles eget för Helfrid att höra en person så
der uppriktigt uttala sig emot de grundsatser hon hyste, och likväl
fann hon sig snarare intresserad, än sårad deraf.
Tvenne veckor derefter hade Herman flyttat till Kungsborg.
Stephana hade låtit iordningställa venstra flygeln och den blef nu
öfverlåten till grefvens disposition. Den dag som Herman ankom
till Kungsborg, för att bosätta sig der, hade Stephana, i sällskap
med Jane, rest bort. Hon insåg att det skulle vara ett plågsamt
ögonblick för Hermans stolthet, då han såsom en beroende person
åter inflyttade på sina fäders gods, derföre ville hon icke att åsynen
af fremmande ansigten, isynnerhet hennes, skulle göra detta
ögonblick ännu bittrare. Hon återvände helt sent ifrån det besök hon
gjort. Augustinatten hade redan utbredt sin mörka slöja öfver
nejden, när vagnen stannade utanför verandan. Då betjenten
öppnade vagnsdörren såg Stephana en manlig figur stå vid fotsteget
och räcka fram handen för att hjelpa henne ur. Stephana tog för
afgjordt att det var Jacobo, och sade i det hon fattade den
framräckta handen:
„Är du redan återkommen, Jacobo, jag............44 men här hej-
dade Stephana sig, det var icke Jacobo; lampskenet från verandan
föll på den persons ansigte, som hjelpte henne ur, och hon
utropade med öfverraskning:
„Ah, grefven!44
„Beklagligtvis var det icke herr Lange,“ sade Herman med
någon ironi; „men jag kunde icke motstå behofvet att i afton få
höra ett välkommen från edra läppar.41 Den sista meningen
utsädes med en ovanligt hjertlig ton. Grefven hade tagit Stephanas
arm och lagt den i sin, samt ledsagade henne uppför trappan i
salongen. Herman tyckte att hennes hand darrade och att en
varmare kolorit än vanligt färgade Stephanas kinder, då
lampskenet i förstugan föll på hennes ansigte. Vare härmed huru som
helst, så var hennes ton lugn, då hon, sedan de kommit i salen,
räckte Herman handen, med de orden:
„Hjertligt välkommen till Kungsborg, och må grefven glömma
allt, som kan göra detta hem oangenämt.44
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
