Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
styrmansexamen och således var någonting, hade en
titel, som ingen kunde ta ifrån en.
Direktör Northon pressade ut den stora stolen en
bit från bordet, så han fick plats att lägga upp det ena
benet på det andra, en glimt lekte i ögat och han sade:
»Nå-å — vi hade otur, tror jag, vafalls?»
»Ja-a, herr direktörn, men de’ kunde gått sämre för
oss. Andre maskinisten, ett par eldare och jag blev
räddade sist.»
»Sådant hedrar er, gossar.»
Ankar såg förläget i golvet. Det kom och gick en
skiftning över det svartbruna ansiktet. Inget långt
erkännande. Men det värmde. Och Ankar ville inte visa,
hur mycket det i själva verket värmde. Därför såg
han i golvet.
»Viktor var således med om förlisningen från början
till slut?»
»Jahadå — från början till slut, herr direktörn.»
»Berätta då hur de’ gick till. Jag har kaptens
telegrafiska rapport, kompletterad med hans skriftliga,
men låt mej nu höra en muntlig framställning av
förloppet också.»
Det hade inte Ankar beräknat. Och han behövde lite
tid för att i tanken ordna bilderna.
Direktör Northon stängde av telefonerna, tog en
cigarr, en äkta havanna, ur lådan på bordet, snoppade
den med sax och satte sig att lyssna på den
okonstlade berättelsen: Dagmar hade råkat ut för en cyklon,
kolliderat med en engelsk ångare och gått till botten.
I sista stund lyckades engelsmannen rädda de
skeppsbrutna.
Berättelsen tog inte lång tid. Viktor Ankar talade om
vad han själv sett, avsiktligt glömmande kaptenen, som
rusade ner i den först anlända räddningsbåten.
Direktör Northon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
