Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är direktörsrummet upplyst och skuggan av ett huvud
avtecknar sig mot rutan.
Som på en tyst överenskommelse lägga de från sig
årorna och se upp mot fönstret.
»Pappa får arbeta, när alla andra vila», säger
Marianne.
Ankar nickar tyst. Hennes ord låter nästan som en
förebråelse.
»Nu skulle far bara se mej», återtog hon och drog
på munnen.
Ankar gjorde pliktskyldigast detsamma.
Under tiden har båten av strömmen drivit ett stycke
tillbaka. Båda ta sina åror för att fortsätta rodden,
men fröken Northon, ovan vid manövern, förlorar
balansen och är på väg att stå på huvudet i vattnet. Ankar
griper henne blixtsnabbt om midjan. I sin rädsla
kryper hon instinktivt till hans bröst. Ankar har hela den
storvuxna kvinnan i sitt sköte. Han kramar henne
intill sig, stryker henne över kinden och förklarar, att
det inte är farligt. När rädslan gått över, säger hon:
»Släpp mej nu då.» Och vrider sig loss.
Fröken Northon tyckte, att han höll henne väl hårt.
Så sätter hon sig tillrätta och rodden börjar igen.
»Det här kan man väl kalla ett äventyr — först dans
på Krokäng och sedan nära att drunkna —»
»Om inte jag varit», dristar sig Ankar att replikera.
»Javisst. Men i styrmans sällskap känner man sig
så lugn.»
»Hm — de’ skulle fröken kunna — hm — göra
he-hela li-livet.»
»Hela livet?»
»Ja — och jag känner mej så ly-lycklig i-i — frökens
sällskap —»
Fröken Northon ser på honom från sidan. Vad
menar karlen? Hon är på väg att ge upp ett klingande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
