Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
därför gick Svante där fram och tillbaka med sitt
långa metspö i hand och vände båten. Det var
ett styvt arbete, ty det blåste hårt och båten var
tung. Svante fick taga i, så mycket han orkade,
och han kånkade och stånkade värre [1], där han
traskade på stranden mellan stenarna.
Till sist glömde han både Olle och alla farligheter.
Han såg bara båten, och han låtsade, att
det var hans båt. Den var på resa till Brasilien,
och Svante lekte, att det var orkan och att
sjöormen kom. Han tog sitt långa metspö och slog
i vågorna, så mycket han rådde. Då lekte han,
att sjöormen slagit till med stjärten, och att han
— Svante — slog av skallran, som Söderman hade
gjort.
Men just som Svante skulle sätta ut spöt och
vända båten, så att den inte skulle komma för
långt bort, hörde Svante någon komma springande
bakom sig utför backen. Han vände sig om
och såg, att det var Olle. Olle skrek inte åt
honom, som Svante hade tänkt, att han skulle göra.
Han bara sprang, kom närmare och närmare, och
ju närmare han kom, desto bättre såg Svante,
huru ond han var. Svante blev stel av förskräckelse,
och han stod alldeles stilla. Metspöt höll
han sträckt framför sig, men han rörde inte en
lem. Ty nu visste han, att straffet skulle komma.
Då började Olle skrika:
“Båten! Båten!”
Och då vände Svante sig om.
Långt ifrån stranden såg han båten gå för fulla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
