Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
105
ädla hållning, kan man väl då förvånas öfver, att
hon blef sin samtids älskling och en ära för den
scen, som nu saknar sin skönaste prydnad?»
»Hon spelade aldrig (1 detta ords vanliga mening)
sina roler; hon blef ett med det väsende, som
skalden skapat; hon sammansmälte med detsamma,
så att hon tänkte och handlade endast så, som
detta skulle gjort det. Man har berättat mig, att
hon i dessa ingifvelsens stunder, sedan hon utsagt
skaldens ord, ofta tyst tillagt långa meningar,
sprungna ur hennes egen själ. Äfven sjelfva ho
pens sinnen drogos med trollmakt inom kretsen af
hennes snilles välde. Hvem minnes henne ej så
som »Maria Stuart», huru mildt hon led, huru
qvinligt svärmande hon älskade, huru hög hon stod
der i sitt afsked från det lif, som dock var henne
så kärt! Äfven hela sin tjenande omgifning ger hon
sitt farväl, sin välsignelse; och — vid hvarje dy
likt tillfälle kom hela denna skara af tjenare (som
består af personer, dels på lägre bildningsgrad,
dels genom vanan härdade mot hvarje theater
emotion) ut från scenen under högljudda snyftningar.
Sådan är inspirationens makt — detta andens ström
drag, som ovilkorligt förer med sig allt i sin bru
sande fåra.»
»Men ej endast i snillets högsta rymder kände
hennes ande sig hemmastadd; den kom och vann
öfverallt, der det sköna fanns. Den gudasända
»Jungfrun af Orleans»; den vansinniga »Ophelia»,
som, sjelf en bruten lilja, så förvirradt skönt delar
7
es
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
