Selim Mirza / IV (1906) Author: Henryk Sienkiewicz Translator: Alfred Jensen Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

IV.

Tre dagar senare på kvällen närmade vi oss lägret. Mitt hjärta klappade hårdt, ty jag visste ej, om Mirza ännu var i lif. Under vägen hade jag instruerat Marx, huru han skulle förfara, och yppade så mycket som möjligt. Den duktige pojken, som fästat sig vid Selim som vid en broder, sade genast, att om Selim inte längre lefde, skulle han skjuta ned La Rochenoire som en hund.

Till lägret ledsagades vi af en bonde, som var spion åt La Rochenorie, men på samma gång låtsade sig vara preussisk spion, så att han äfven fick pengar af tyskarna. Han hette Hugon.

För att skingra den oro, som plågade mig, började jag språka med honom.

— Du måtte förtjäna bra med pengar? — frågade jag.

Hugon vände sitt vilddjurslika ansikte mot mig och skrattade, så att han nästan såg ut som en morrande hund.

— Strunt med penningförtjänsten — svarade han — men Gud Fader skickar ibland hvad som är förmer. Där ligger ett och annat lik, och har man tur, så hittar man några thaler och en klocka eller en fingerring. Annars skulle man svälta ihjäl.

— Plundrar ni verkligen liken?

— Än sen! Hvarje gång läser jag en liten

44

själamässa öfver liket först, och kanske två, om det kniper. Men somliga göra inte ens det. Gud Fader är barmhärtig. Jag tjänar fransmännen för ingenting. Corbeau — måtte jorden uppsluka honom lifslefvande ! — befallde att jag skulle hängas, och det var nog riktigt, ty jag tjänade blott preussarna den tiden. Men La Rochenoire lät mig komma helskinnad undan och sa', att jag skulle få tjäna hos honom, om jag tog pengar från tyskarna. Och nu tjänar jag honom troget som en hund. Jag känner hvarenda buske här i trakten. Jag narrar tyskarna, hvart han vill, och han blir inte ond på mig för att jag då och då smyger kring de fallnas kroppar. Han kallar mig alltid "fä", men det får han, ty han är min herre.

Vi gingo vidare under tystnad. Plötsligt sade Hugon:

— Vi äro strax framme vid lägret.

Det låg i en tät skogsdunge midt ibland trädstammar, som blåst omkull. Vår vägledare gaf sig tillkänna med ett läte, snarlikt ugglans u-hu, för en skyltvakt, som kvarhöll oss, tills patrullen kom. Därpå fördes vi till själfva lägret.

Solen höll nu på att gå ned. Under de uppryckta trädens rötter och bland snåren syntes ej ett enda tält, men öfverallt lågo halmstackar, som bönder forslat dit. På sidan stod ett tjog lastvagnar, förspända med eländiga krakar. Mellan vagnarna sutto forbönder, som styrkte sig för natten med bröd och ost. De flesta soldaterna lågo på halmen, och några hade gräft ned sig så djupt däri, att endast hufvudena voro synliga. Alla sågo ömkliga ut: ansiktena voro tärda och smutsiga, ögonen blodsprängda, uniformerna trasiga — allt gaf dem mer likhet med röfvare än med soldater. För resten rönte vi ett föga hjärtligt mottagande. Då patrullen förde oss fram till högkvarteret, tittade banditfysionomier fram här och hvar mellan trädgrenarna, ooh skrofliga röster frågade:

— Hallå! Hvem är det ni har med er?

— Det är sprättar från boulevarderna.

— Är du här, lilla lärkunge! — skrek en rofriddare åt Marx. — Fosterlandet behöfver en sådan fågelstek.

— Dumbom! — inföll en annan och såg forskande på

45

min kamrats fjunlösa ansikte. — Det är ingen lärka utan en förklädd flicka. Ser du inte, hur hon spärrar ut fingrarna, då hon går?

— Måtte hin onde kröka dina fingerklor! Är det en flicka, så mycket bättre!

Marx knöt näfven åt dem, under det att jag med blicken sökte Mirza utan att kunna finna honom. Vi hade nu passerat några stora träd, hvarifrån ömkliga läten nådde våra öron. Då vi kommo närmare, fick jag se något, som med ens lättade mitt bröst: Mirza var den förste, på hvilken min blick föll. Klädd i adjutantuniform språkade han förtroligt med en kortväxt man med blondt, knollrigt hår och fin, gulaktig hy. Jag förmodade, att det var La Roehenoire. Något på sidan stod en karl med atletisk figur och med ansiktet fåradt af vanställande koppärr. I stället för militärkask hade han på hufvudet en smutsig linneduk, röd af blod. Efter hvad jag sedermera erfor, var det löjtnant Simon, La Rochenoires högra hand i allo.

Patrullen höll sig tyst på något afstånd från oss. Mirza gaf oss en flyktig, likgiltig blick, men vände sig genast om, som om han aldrig känt oss, och började med fingret skaka askan af sin cigarr. La Rochenoire och Simon brydde sig ej heller om oss genast, ty de voro upptagna på andra håll — den förre med sitt samtal med Mirza, den andre med att öfvervaka, huru några bönder pryglades därför att de, såsom patrullofficern meddelade oss, med våld tvungits af preussarne att visa dem vägen till lägret. De arma varelserna darrade i hela kroppen. Två af de olyckliga måste sätta sig på den tredje och slå honom, tills han blödde. Denne fick då resa sig upp, sväljde en klunk vin och vände sig därpå till nästa man:

— Nu är det er tur, far lille!

Simon öfvervakadø operationen noga, svängde armen i takt och upprepade:

— Hårdare!

La Rochenoire och Mirza hviskade då och då något till hvarandra. Det tycktes råda det bästa förhållande mellan dem.

Slutligen var exekutionen undanstökad.

46

Patrullofficern anmälde vår ankomst för La Rochenoire. Denne såg nu forskande på oss ett ögonblick. Aldrig i lifvet har jag sett maken till ögon. Det var som om deras gråa färg icke kunde återspegla något ljus och som om deras glans hade slocknat för alltid.

— Simon, tag hand om dessa karlar! sade han i torr kommandoton.

Simon tog fram en ful, smutsig notisbok, antecknade våra namn och öfverlemnade oss därpå åt en ung officer vid namn Touvenir med dessa ord.

— Fjärde bataljonen, stationen Blaine och Renard.

Touvenir anvisade oss en halmkärfve och sade:

— Hvila nu!

På detta sätt blefvo vi installerade i lägret.

Några dar senare vaknade jag midt i natten och kände mig opasslig. Halmen, som jag låg på, var fuktig. Kort efter solnedgången hade himlen betäckts med moln, det började duggregna, och den täta dimman, som silade sig genom löfven, föll som daggdroppar på våra lägerplatser. Plaskandet af dessa droppar försatte mina nerver i en underlig öfverretning. Jag kände mig olustig och mörbultad i hela kroppen. Det tycktes mig, att allt gick på tok. Allt ifrån min ankomst till lägret hade jag sett Mirza dagligen, men ej fått växla ett enda ord med honom. Jag kunde ej få klart för mig hans förhållande till La Rochenoire. Hvaraf kom sig detta förtroliga umgänge? Selim var hans adjutant — hvarför denna plötsliga och oväntade befordran? I allt detta misstänkte jag någon ny intrig och att det var fransmannen som förde Mirza bakom ljuset, liksom katten leker med råttan.

Under tiden föllo regndropparna allt tätare, sipprande ned från löf till löf. Jag fick feber och greps af ett slags yrsel. Vid tanken på att vi måste stanna här i lägret midt ibland ständiga ränker och svek, öfverväldigades jag af förtviflan. Med afunusjuk längtan tänkte jag nu på den reguliära armén och på dessa rytteriskvadroner, som på ljusa dagen rusade till angrepp som en orkan. Men vi? Vi måste irra omkring som vargar i skymningen, gömma oss i busksnår och rafsa åt oss en matbit i smyg.

47

Jag kände leda vid detta lif, som jag nu fått smaka på.

Jag kunde icke somna, men kände mig slutligen såsom bedöfvad. Under ett par timmar lyssnade jag omedvetet till dropparnas plaskande och till ett ljud, som kom entonigt från närmaste träd: to-to! to-to! Hvad kunde det vara för fågel som snattrade så midt i natt och regn? Eller var det den onde själf? Stundtals föll det mig in att det kanske var något öfvernaturligt väsen som förebådade min död.

Så började jag få hallucinationer. Skogens mörka vidder sjönko undan åt alla håll, och jag tyckte mig förflyttad till ett rum i mitt fädernehem. På bordet brann en lampa, och kring bordet sutto mina föräldrar och mina yngre syskon. Därpå försvunno dessa syner, och i deras ställe såg jag två för mig obekanta damer, som bläddrade i en gammal krönika med träsnitt. Jag smög mig fram bakom dem och tittade på bilden. Den föreställde en drabbning, utförd i medeltidens klumpiga stil. Nertill lästes tydligt inskriften med gotiska typer: "Slaget vid Azincourt". Plötsligt spratt jag till utan märkbar anledning; synen försvann, och rundt omkring mig var det skog och mörker, och till mina öron trängde blott regndropparnas plaskande och mina sofvande kamraters flåsande andedrag.

För att frigöra mig från nya hallucinationer upprepade jag högt för mig själf: Du befinner dig i en skog, tjänar i en trupp, som anföres af La Rochenoire; Mirza är hans adjutant, och vid din sida sofver Marx. Men så greps jag af fruktan, utan att jag visste hvad jag var rädd för. Och denna känsla var så stark, att jag skulle velat skrika för att söka räddning.

Plötsligt väcktes alla af en gäll hvissling. Jag drog en djup suck af lättnad, ty detta var åtminstone verklighet. Soldaterna hade ögonblickligt rusat upp och stodo inom en kvarts timme uppställda i leden. Löjtnanter gingo med dragna sablar framför sina kompanier ooh utdelade order med hes, dämpad röst. Inom kort visade sig La Rochenoire. Allt sorl, som förekommer i alla regementen, särskildt de franska, tystnade öfverallt, dä han nalkades, som om soldaterna hade känt själfva

48

dödens närhet. Han var åtföljd af Mirza. Båda gingo långsamt fram och mönstrade lederna. Soldaterna sträckte på sig och skyldrade gevär för dem. Här och hvar lät La Rochenoire undfalla sig ett ord, som löjtnanterna uppfångade i flykten.

Snart ljöd ett kraftigt kommando, och trupperna delade sig i två afdelningar. Den ena hälften, under ledning af La Rochenoire och Mirza, gick åt höger; den andra, hvaröfver Simon förde befälet, och dit jag och Marx hörde, gick rakt fram. Det var ännu natt. De svarta massorna af träd och af stammar, uppryckta med rötterna, som sköto upp i luften, aftecknade sig som fantastiska spökskepnader. Hela skogen gjorde ett grufligt intryck.

Vi gingo i fullständig tystnad. För en tänkande människa har krigstjänsten också den motbjudande sidan, att man aldrig riktigt vet, hvad man har att göra. Det är som en arm tryckte dig ned eller blindvis förde dig fram. Så var det också nu med mig. Jag visste, att La Rochenoire blifvit slagen i den batalj, hvars genljud jag hade hört i La Mare; jag kunde därför förmoda, att vi nu skulle gå att godtgöra nederlaget, men hvart vi tågade och med hvilken truppstyrka vi skulle mäta våra krafter — det hade jag ej den minsta föreställning om.

Med ens tog skogen slut. Vid den mörka synranden skymtade en kulle; på den stod en väderkvarn, och längre bort syntes ett tjog bondstugor, dit vi styrde kosan. I väderkvarnens fönster lyste det, och under kvarnen aftecknade sig den svarta, orörliga skepnaden af en preussisk skyltvakt, med pickelhufva och lutad mot sin bössa. Ehuru vi voro dolda af busksnår och gingo så ljudlöst som möjligt, hade skyltvakten dock hört oss, ty ett kraftigt »Wer da?» afbröt tystnaden. I detsamma knallade ett skott, och ett rödaktigt sken skar genom luften. Vi upphäfde genast ett stridsrop och rusade i språngmarsch mot stugorna, hvarifrån vi möttes af ett kulregn.

Med ens var striden i full gång. Jag, Marx och några andra soldater under Simons personliga ledning, trängde fram till en stugas port och började slå in den med bösskolfvarna, under det att man sköt på oss från

49

tak och fönster. Porten sviktade och sprängdes, och vi störtade in i huset. Tyskarna sköto på oss, men kunde i trängseln ej göra synnerlig skada. Såsom vapen tillgrepos nu kolfvar och bajonetter, men äfven knytnäfvar, tänder och naglar.

Samtidigt hade de öfriga soldaterna inträngt i andra stugor, så att gevärselden snart upphörde och lemnade rum för allmänt handgemäng. I vår stuga hade den vanliga stridslusten urartat till raseri. Man hörde endast slamret af krossade bösskolfvar, rasslandet af bajonetter och flåsanden och flämtningar af de kämpande, som rullade sig på golfvet, sleto hvarandra i håret och gnisslade med tänderna. En högrest karl hade fattat Marx i strupen och tumlade på golfvet med honom, men Marx, stark som en oxe, var i nästa sekund på benen igen, satte sitt knä på hans bröst och började ilsket dunka hans hufvud mot golfvets tegelstenar. En annan preussare grep honom då i strupen. Jag ville skynda att rädda Marx, men i samma ögonblick fick jag en kolfstöt i bröstet och föll raklång på golfvet bredvid ugnen, där det ännu var eld.

Huru länge jag låg där, vet jag icke. Då jag återfick sansen, kunde jag i början ej röra mig det minsta. Det var tyst i stugan, och elden hade slocknat. Med stor ansträngning vred jag på kroppen och lyfte mig en smula på armarna. Det första föremål, som jag varsnade vid det blåbleka skenet af de slocknande glödkolen, var liket af Simon med uppspärrad mun och hopbitna tänder.

Jag svimmade på nytt.

Mitt nästa uppvaknande var dock ljufvare. Jag låg inte längre på bara golfvet, utan på en filt. Min blick föll först på Mirzas sympatiska ansikte, som ängsligt lutade sig öfver mig.

— Är det du? frågade jag.

— Jo jo, svarade han muntert. — Jag har varit orolig för dig, men det är ju inte farligt.

I själfva verket kände jag mig alldeles frisk.

Det slag, som jag fått i bröstet, hade varit nära att kväfva mig, men eljest ej gjort någon skada. Jag kunde nu andas utan svårighet.

Jag kände dock ännu icke någon lust att stiga upp.

50

utan låg kvar och såg mig omkring. Det var samma stuga, där vi hade kämpat kvällen förut eller när det nu var. Spåren af striden voro öfverallt tydliga; fönsterrutorna voro krossade, ugnen till hälften förstörd, på väggarna syntes blodfläckar, och på golfvet lågo grushögar af den affallna rappningen. Men intet enda lik kunde upptäckas. Genom hålen i fönsterrutorna sken solen in, och vinden blåste så starkt, att det åter började röka och glöda i ugnen. Luften var full af brandos.

— Hur länge har jag sofvit? frågade jag Mirza.

— Ett helt dygn, som en sten.

— Har du inte blifvit sårad?

— Bara några skråmor.

Härvid kaflade han upp sid skjortärm och sträckte upp sin marmorhvita arm, hvarpå syntes en lång blodröd strimma och blåaktiga märken af tandbett.

— De där tyskarna, sade han, låta ändå inte döda sig som en fårskock.

— Men vi slogo dem ändå?

— Ja, en smula. Det var inte många som kommo undan.

— Kom ni för att undsätta oss?

— Ja.

— Hvar är Marx? frågade jag efter en liten paus.

— På patrull. Han har redan avancerat till korpral.

— Simon har stupat, vill jag minnas.

— Ja, han har redan begrafts.

— Hvem är i hans ställe?

— Jag.

Jag sjönk åter ned på filten.

— Förklara, hvad allt detta har att betyda!

Mirza började skratta.

— Officerarna spjärnade emot en smula, men min vän La Rochenoire ville inte höra talas om att någon annan skulle efterträda Simon.

— Jag begriper ingenting.

— Ändå är det så enkelt. Det talas om vapenstillestånd. Det är icke sannolikt, men det är tal därom, och om det skulle blifva verklighet, råkar La Roehenoire,

51

som kommit på spänd fot till regeringen, i en mycket svår dilemma.

— Hvarför protegerar han dig då?

— För att jag framdeles vid lägligt tillfälle skall göra honom samma återtjänst. För mig såsom rik främling stodo alla dörrar öppna i Paris, och jag kände många personer, som nu stå regeringen nära. Jag var allmänt afhållen, en persona grata, och därför kan mitt ord nu betyda något. Min härvaro och rang göra La Rochenoire i viss mån mer tåld af regeringen. Funnes inga politiska hänsyn, vore sannolikt en af oss båda ej mer i lifvet. Då jag kom till lägret, såg han forskande på mig med sina gråa ögon på samma lömska sätt som när vargen får se en get, som kommer för att bedja om nattläger i ulfvens kula. Men jag sade, att jag kommit helt enkelt för att delta i kriget och att jag uppsökt honom, därför att han var den duktigaste att slåss. Han hade redan vändt sig till Simon för att ge honom order om någonting, som gällde mitt eget skinn, men sannolikt kom han i detsamma att tänka på att om jag blefve skjuten, skulle det vara liktydigt med en personlig brytning mellan honom och diktatorn. Han tänkte nog, att det skulle gå lättare att göra sig af med mig i första drabbning.

— Men då jag såg hans ironiska löje, fortfor Selim, svarade jag: "Ni tycks ha roligt åt att jag kommer just nu, då det redan börjat underhandlas om vapenstillestånd". Det där påhittet med vapenstillestånd var min första trumf. Han blef plötsligt allvarsam och frågade mig, hvad jag visste om den saken. Jag svarade endast, att om jag blott fått träffa diktatorn själf, skulle jag nog kunnat meddela något bestämdare härom, ty Gambetta hade alltid omfattat mig med tillgifvenhet och förtroende.

— Det var min andra trumf, som jag spelade ut. La Rochenoire, som eljest inte är rädd af sig, visste, att den enögde diktatorn inte är att skämta med. Hvad skulle han ta sig till i händelse af vapenstillestånd? Gambetta skulle då utan tvifvel infordra räkenskap af honom. Dessutom hade La Rochenoire äfven andra bevekelsegrunder och hänsyn: Han är äregirig, tror på

52

Henrik V:s restauration och ser sin heliga mission under hans spira. Han hoppades att då få betala för gammal ost, och att den forne utfattige markisen, som förut inte varit värd en pris snus, skulle bli en mäktig matador. Ja, i händelse af en restauration skulle denne man få en glänsande framtid, om blott jag inte stode i vägen.

— Du spelar ett farligt spel.

— Det vet jag, men jag är inte ängslig. Hör vidare! La Rochenoire vet ändå, att innan Henrik V kommer på tronen, måste den enögdes herravälde ha tagit slut, och att kon kan dö, medan gräset gror — detta så mycket mer som Gambetta och han känt hvarandra från Jockey-klubben och aldrig tålt hvarandra. Han måste därför trygga sin ställning under denna mellantid och tror sig ha funnit den bästa garantien i mig.

Mirza började skratta.

— Ja, jag spelar ett högt spel, men jag skall vinna det, ty jag känner alla hans kort, utan att han kan titta i mina.

— Men vet du, hvad ett sådant spel kallas?

I stället för att svara på min fråga brusade Mirza upp:

— Intrig! Svek — det var hans spel. Marillac's död, hans hustrus fall och död, Lydias tårar — se där följderna af hans spel! Skulle jag nu tveka, då det gäller att välja medel att hämnas? Hvad skall jag göra? Hur kunna handla annorlunda? Vet du någon annan utväg, så säg det! Kanske skjuta honom i pannan utan att han ens får veta, hvarför och för hvems hand han dödas? Det skulle första bästa preussiska soldat kunna göra i mitt ställe. Och hvad sedan? Nej, jag tackar för en sådan hämd. För resten ska du inte blanda dig i den här saken och låt bli att moralisera! Du skulle kanske i mitt ställe ha afstått Lydia åt honom och sett efter i spegeln, om denna uppoffring klär dig. Men jag är af annan metall. De medel anser jag för goda, som leda till målet. För öfrigt har jag instruktioner och måste rätta mig därefter. Jag är soldat.

— Gör hvad dig lyster, men tag dig till vara! Din härvaro i grannskapet af La Mare måste väcka hans misstankar, om han inte är blind.

53

Selim rasade ännu en stund, men så lade han band på sig och sade:

— Nej, allt fogar sig så, att den uslingen går som med förbundna ögon. Efter brytningen med Lydia knöt jag nya förbindelser och gaf mina lidelser fria tyglar. Du känner min fördömda natur. Jag var kär eller, rättare sagdt, låtsades vara förälskad i den ena och den andra. Jag behöfde nya intryck. La Rochenoire, som känner till allt det där, skulle aldrig kunna tro, att jag någonsin tänker på Lydia mer.

Därpå tillade han hastigt och liksom ofrivilligt:

— Jag förundrar mig öfver mig själf.

— Men förolämpa hvarken mig eller Lydia med en misstanke, utbrast han i ett nytt utbrott af lidelse. — Jag älskar henne som en man af heder.

— Tänker du gifta dig med henne?

— Gifta mig? Ja, hvarför inte?

— Och så återvänder du säkerligen till ditt hemland. Och din gamle far sitter där vid varma brasan och väntar på din återkomst.

Mirza svarade ingenting, men öfver hans ansikte flög en skymt af rörelse, af en viss längtan till hemmet och till det lugna lifvet på fädernetorfvan. Jag kände hans familj mycket väl. Alla hans fränder hade haft en stormig ungdom, men vändt hem till sina nästen, sedan de rasat ut. Sådan hade hans farfar varit, sådan var hans far och säkerligen äfven han själf. Jag trodde, att han skulle hålla sitt löfte åt Lydia, taga henne till hustru och flytta hem.

Vårt samtal afbröts nu af officeren Touvenir, som inträdde.

— En order från chefen, sade han.

Mirza kastade en blick på papperet och sade blott:

— Godt!

En timme senare tågade vi till La Rochenoire.