Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
varandra, tyst och allvarligt. Därpå uppsökte de var sin plats,
varifrån de kunde överskåda båda stränderna utan att själva
bliva sedda. Heyward begav sig försiktigt in i hålan och
hämtade ett par knippor sassafras till läger åt damerna, vilka han
lugnade med den försäkran, att någon fara ej skulle visa sig utan
föregående varning. Han placerade sig själv i deras närhet, för
att kunna tala med dem, under det att David, följande
skogsmännens exempel, anbragte sin gängliga lekamen i en
klippremna, så att hans långa ben voro så vitt möjligt osynliga.
Sålunda gingo några timmar utan störande avbrott. Månen steg
högt upp på himmelen och spred sitt milda ljus över systrarna,
som hade slumrat in, omfamnande varandra. Duncan kastade
en stor schal över dem och uppletade därefter en huvudkudde
åt sig själv på klippan. David Gamut snarkade högt och alla,
med undantag av Falköga och mohikanerna, försjönko i
omedvetenhet. Men dessa trofasta väktare slappade icke av för ett
ögonblick. Under det att de lågo orörliga på klippan, undersökte
deras ögon den smala flodens stränder. Icke ett ljud undslapp
dem och även om man givit än så noga akt på dem, hade man
icke kunnat se dem draga andan. Denna förvånande försiktighet
var tydligen föranledd av vana vid fiendens illfundighet.
Den iakttogs fortfarande, tills månen hade gått ned och en
ljus strimma i öster bebådade dagens inbrott. Nu först rörde
Falköga på sig. Han kröp bort över klippan och väckte Duncan.
”Det är tid att bryta upp!” viskade han, ”Väck damerna
och hållen er beredda att gå i båten, så snart jag fört den in till
stranden.”
”Har natten varit lugn?” sporde Duncan sakta.
”Allt har varit stilla som midnattsstunden, men tyst nu och
skynda er.”
Duncan steg upp och väckte de sovande systrarna, därigenom
att han drog bort schalen.
”Cora! Alice!” sade han. ”Vakna! Nu skola vi begiva
oss härifrån.”
Systrarna reste sig sömndruckna, men ett högljutt ångestrop
undslapp samtidigt deras läppar. Under det Heyward ännu
talade, höjdes från stränderna larm och rop, som kom blodet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
