Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Hugh!" utbrast Uncas plötsligt och stirrade rakt framför sig.
"Vad står på, min son?" frågade Falköga ivrigt, i det hans
höga, magra gestalt tryckte sig samman som en panter, vilken
ämnar rusa på sitt byte. "Gud give att en fransman fölle i våra
händer. Jag tror, att just i dag min bössa skulle träffa prick
alldeles utmärkt!"
Utan att svara ilade Uncas bort och hämtade från en buske
ett litet stycke av Coras gröna slöja, vilket han triumferande
svängde i luften.
"Mitt barn!" utbrast Munro, häftigt upprörd, då han såg
detta. "Återgiv mig mitt barn!"
"Uncas skall försöka!" lät det korta svaret, som dock knappast
fattades av fadern. Han grep slöjfliken och tryckte den
krampaktigt till sitt hjärta, under det han kastade ängsliga
blickar runt om på buskarna, som om han fruktade, att de
hade en förfärlig hemlighet att avslöja för honom.
"De måste hava banat sig väg genom dessa buskar", sade
Falköga. Den svartlockiga flickan har varit här och vi måste
följa hennes spår."
Han hade ej talat till slut, när Uncas lät höra ett nytt utrop
borta vid skogsranden. Här hade en annan flik av slöjan
fastnat på en lågt växande bokgren.
"Sakta, sakta!" ropade Falköga till den ivrige Heyward. "Nu
veta vi i det närmaste vilken väg vi skola taga, men vi
måste akta spåret. Ett steg för långt kan vålla oss hela timmars
arbete, – men här är spåret! Det kan icke förnekas."
"Gud vare lov!" viskade Munro, upprörd. "Vart kunna de
hava tagit vägen?"
"Det beror på mångahanda omständigheter!" svarade
Falköga. "Hava de flytt ensamma, kunna de ej hava hunnit långt,
men äro de indianernas fångar, befinna de sig förmodligen nära
Kanadas gräns. Men tappa icke därför modet! Här stå mohikanerna
och jag vid den ena ändan av spåret – det skulle vara
underligt om vi icke skulle också finna ändpunkten, om det
också ligger hundratals mil däremellan. Sakta, sakta, Uncas! Var
icke otålig och glöm ej att lätta fötter efterlämna svaga spår.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
