Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 4 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Uncas’ roll, tills de listiga huronerna komma underfund med
att vi dragit dem vid näsan. Eller vill ni hellre följa med oss?"
"Nej, jag stannar här för att dölja er flykt. Delawaren har
kämpat tappert för mig och jag vill göra detsamma för honom."
"Ni talar som en man, en hedersman", svarade spejaren.
"Böj er då ned och drag edra långa ben in under er, eljest
kunna de röja oss for tidigt. Tig stilla, så länge det låter sig
göra, men glöm icke er psalm, när indianerna komma. Och
nu – lev väl, min vän! Gud vare med er!"
Med dessa ord tryckte Falköga hjärtligt sångarens hand och
lämnade därpå hyddan i sällskap med den till björn förklädde
Uncas. Så snart han kom i närheten av huronerna, sträckte han
på sig på samma sätt som David, höjde handen och härmade
hans sång på ett sätt, som nog kunde bedraga vildarnas oövade
öron. Ju närmare han kom huronerna, dess högre ljöd sången
tills en av huronerna avbröt honom.
"Är delawarhunden rädd?" frågade han. "Skola mina
bröder få se hans tårar?"
Innan Falköga han svara, ljöd ett så förfärligt och naturtroget
brummande från björnen, att indianen förskräckt släppte
spejarens arm och tog ett hopp åt sidan, för att övertyga sig
om, att det var endast en förklädd björn han hade framför sig.
Falköga började strax sin sång på nytt och indianerna drogo
sig tillbaka, i tron att de hade en sinnesförvirrad person
framför sig, samt läto den föregivne medicinmannen gå vidare med
sin sinnessvage ledsagare.
Det krävdes stor själsstyrka hos Uncas och Falköga att
bibehålla den långsamma och lugna gång, varmed de anträtt
sin flykt och detta i synnerhet, när de märkte, att indianerna
närmade sig hyddan, för att övertyga sig om fångens brutna
mod. Den minsta oförsiktighet från Gamuts sida kunde röja
dem och spejaren behövde ju ett visst försprång, för att kunna
sätta sig i säkerhet. Oaktat denna pinsamma stämning, fortsatte
han sin sång, som lockade åtskilliga nyfikna fram i de
dörröppningar han hade att passera tillsammans med Uncas. Till
och med några mörkt blickande krigare kommo förbi dem på
vägen, men det föll icke någon av dem in att hejda de förvägna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
