Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 5 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En allmän förvåning följde på detta skott, och ett mummel
av den största beundran hördes från hela den samlade skaran.
Likväl funnos dock många, som trodde att denna träffsäkerhet
endast var beroende på en tillfällighet, och Heyward underlät
icke att högt uttala denna mening.
"Ingen kan träffa så säkert utan att först taga noga sikte",
sade han. "En ovanlig tur har haft sin hand med i spelet."
"En ovanlig tur! Kallar ni det en ovanlig tur?" sporde
Falköga uppbragt. Han märkte icke vännens hemliga tecken
och förstod således icke vad han menade. "Tur! Påstår den
lögnaktige huronen också det?"
Innan Heyward hann yttra något, framträdde den gamle
delawaren mitt i kretsen och befallde, att man ännu en gång
skulle räcka bössorna till de båda vita. Falköga grep ivrigt
det vapen som lämnades honom, och Magua märkte nu tydligt,
att han icke längre hade anledning att bekymra sig.
"Nu skall det här i delawarstammens åsyn avgöras, vilken
av oss som är skickligast", sade Falköga, i det han pekade på
det mål, på vilket de skulle sikta. "Ser ni den där kurbitsflaskan,
som hänger där i trädet, major? Är ni nu en skytt,
sådan som en dylik bör vara, så skjut bort ett stycke av
densamma."
Heyward blickade skarpt på målet och gjorde sig i ordning
att bestå ett nytt prov. Kurbitsflaskan utgjorde ett av de kärl,
ur vilka indianerna bruka dricka och den hängde på en
läderrem över en torr gren av ett mindre furuträd, vilket stod minst
hundratjugofem steg avlägset från dem. Heywards skicklighet
i skjutkonsten var ej obetydlig, och han beslöt nu att
anstränga sig till det yttersta. Om så hans eget liv hade varit
beroende av skottet, kunde han omöjligt ha siktat noggrannare.
Slutligen gav han eld.
Tre eller fyra unga indianer, som genast efter skottet
skyndat fram, förkunnade jublande, att kulan satt i trädet alldeles
bredvid det egentliga målet. Alla de indianska krigarna
upphöjde ett jubelrop, och många voro de blickar som iakttogo
Falkögas rörelser.
"Nå, det var ju inte så dåligt av en kunglig officer", sade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
