Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6 kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
besvarade ropet med sina lungors fulla kraft. "Nu hava vi dem
emellan oss!"
Stor förvirring rådde bland huronerna. Då de angrepos från
ett håll, så att de avskuros från reträtten, höjde de ett klagande
tjut och spredo sig över fältet, endast tänkande på att rädda sig
bäst de kunde. Ganska många föllo härunder för delawarernas
hugg och kulor.
Chingachgook och Munro stötte nu tillsammans med Falköga
och Heyward och det var ett rörande återseende, ehuru alla
i detta farliga ögonblick måste inskränka sig till ett par hastigt
växlade ord. Därpå föreställde Falköga sagamoren för sina
krigare och nedlade befälet i mohikanhövdingens händer.
Chingachgook övertog utan dröjsmål och med det allvar och den
värdighet, som alltid skaffar de infödda krigarnas befallningar
lydnad, en post, vartill födsel och erfarenhet berättigade honom.
Följande spejarens fotspår förde han krigarna tillbaka genom
urskogen. De skalperade de fallna huronerna och dolde liken
av deras egna döda på ett ställe, där Chingachgook beslöt
göra halt.
Krigarna, som nu vilat sig något efter den utståndna kampen,
uppställdes på en liten högslätt, där det fanns träd nog till deras
betäckning. Därifrån sänkte sig terrängen ganska brant och
inunder sträckte sig milsvitt en trång, mörk skogsdäld. I denna
täta och mörka skog var Uncas ännu i full strid med flertalet
av fienderna.
Chingachgook och hans vänner trädde fram till randen av
branten och lyssnade med övat öra till stridslarmet. Några från
sina nästen uppskrämda fåglar svävade över dalens bladmassa.
Endast på ett par ställen höjde sig små rökmoln, där fäktningen
varit särskild häftig och hårdnackad.
"Striden drager sig uppåt branten", sade Duncan, visande
ditåt. "Vi befinna oss för mycket i centrum, för att kunna
lämna någon verksam hjälp."
"De draga sig bort till hål vägen, för att vara bättre
skyddade", sade spejaren, "men där kunna vi falla dem i flanken.
Gå, sagamore! Det är tid, att du höjer ditt stridsrop och för
de unga krigarna fram. Låt mig nu strida tillsammans med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
