Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 3) Den moderna kvinnan på scenen: Eleonora Duse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en tyst sorg i dessa kostymer, som skulle kunnat passa
för hvarje ålder, blott icke för den glada ungdomen. Denna
enda ton felades öfverhufvud taget i hennes spel; hon var
icke glad. Hon kunde glädja sig, men hon kunde icke
vara glad. Glädjen och uppsluppenheten förefunnos aldrig
i hennes spel. Jag har ett par gånger sett henne uppträda
klädd i hatt; hon nyttjade då blygsamma änkehattar.
III.
Första gången jag såg fru Duse var i »Ett dockhem’».
Det föll sig så, ehuru jag icke var belåten därmed. Jag
väntade mig icke mycket af en italienska i detta stycke
med sitt äkta nordiska skaplynne. Den bästa nordiska
Nora, den äkta Nora, Ibsens Nora, fru Hennings vid
kungliga teatern i Köpenhamn, har jag sett, och af henne
bevarade jag ännu hvarje drag i mitt minne. Fru
Hennings som Nora var en liten fin, nervös varelse, blond
och spetsnäst, täck och pikant, klädd och kammad med
småaktig smak, allting vackert, billigt och ordentligt, en
fin borgardotter med sin magra portmonnä, sina många
pretentioner, sin trånga horisont och sina tusen små yttre
hänsyn. Det fanns hos denna Nora med sitt pladder, som
liknade fågelkvitter, någonting, som blifvit efter, någonting
inlärdt och inympadt i hennes beundran för kontorsmannen
Helmer, någonting barnsligt i hennes föreställning om hans
förborgade hjältesjäl. Det fanns äfven hos henne ett visst
naturligt, kanske nedärft anlag för svindelaffärer och en
flicksnärtsaktig, ihålig munterhet, ett kokett hoppande och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
