Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6) Ett tidens offer: Sonja Kovalevsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
men vid den nästa blicken varseblef man ute i själfva spetsen
tre fullt utslagna, sammetshvita blommor, som lyste i all
sin späda friskhet. Stängeln hade lutat sig fram, och
blommorna tryckte sig tätt in mot rutan, genom hvilken solen
sken, så länge den korta höstdagen räckte. Dess döende
blommor slogo ut och den fick nytt lif, då den stora lifs—
värmen sken på den och tog den i sin famn.
Jag tycker mig ständigt se Sonja Kovalevsky i denna
bild.
Hon var en sällsam, liksom främmande varelse i denna
värld af resedakrukor och normala hvardagligheter. Allt
hos henne var oproportionerligt, ända från den lilla smala
kroppen med det stora hufvudet, ur hvilket hennes snilles
tunga, fadda doft bedöfvande slog en till mötes. Stod
hon icke där på hedersplatsen under ljuskronan bland
författare på modet, tidsenliga tänkare och gipsstatyetter efter
de mest berömda, anständiga antika förebilder, och
tvinade bort, liksom om hon kunde begära någonting bättre.
Och allt mera rostbelagda blefvo de nervösa blommor, som
hennes ande dref fram, allt mera sträckte sig den tunna
stjälk, som bar dem, fram mot den stora lifsvärmen, som
lyste öfver och omfattade rättfärdiga och orättfärdiga, blott
icke henne, blott icke henne!
Huru kom sig då detta? Hvarför fick hon icke njuta
af det, som ofta med det yttersta slöseri af mannen öses
ut öfver de mest intetsägande kvinnor.
»Hon var ju icke alls vacker», svara hennes
grann-laga beundrarinnor.
Men vi kvinnor veta, att det icke är de vackraste
bland oss, som älskas mest, nej, den allra innerligaste öm-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
