Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fjärde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skjorta, doppa knutarna i vatten för att göra dem hårda att
lösa upp och sedan kläda på sig samt sitta och skratta, under
det att den andre nakne, skälvande stackaren slet med
tänderna i de envisa knutarna.
Tom lät sin stackars kamrat pröva på alla dessa obehag
dels på grund av medfödd elakhet, dels emedan han hatade
honom för hans överlägsenhet i styrka och mod och för hans
duktighet i en hel del saker. Tom kunde icke dyka, ty det fick
han en dundrande huvudvärk av. Chambers kunde dyka
utan obehagliga följder och tyckte om att göra det. Han
väckte en dag så mycket beundran bland en hop vita pojkar
genom att slå volter baklänges från aktern på en båt, att
det tröttade ut Toms tålamod och han till sist sköt båten
under Chambers, medan denne var i luften — så att han
kom ned på huvudet i bottnen av båten; medan han låg
medvetslös, funno åtskilliga av Toms gamla fiender, att det
tillfälle de länge önskat sig hade kommit och gåvo den
falske arvtagaren ett sådant kok stryk, att han efteråt knappt
kunde släpa sig hem, fastän Chamber hjälpte honom så
gott han kunde.
När pojkarna blivit litet över femton år gamla, visade
sig Tom en dag på styva linan i floden, då han fick kramp
och skrek på hjälp. Det var ett vanligt trick bland
pojkarna — synnerligen om en främling var närvarande — att
låtsas få kramp och ropa på hjälp; när så den främmande
så fort han förmådde skyndade till undsättning, fortsatte den
»nödställde» att slå omkring sig i vattnet och skrika, ända
tills räddaren var alldeles nära, då skriket utbyttes mot ett
försmädligt grin och den skrikande saktmodigt simmade
sin väg, under det att stadspojkarna anföllo den lurade med
en salva kvickheter och skratt. Tom hade aldrig prövat på
det knepet ännu, men förmodades göra det nu, varför
pojkarna försiktigt höllo sig tillbaka, men Chambers trodde att
hans herre menade allvar, sam ut och kom olyckligtvis i
tid för att rädda hans liv.
Detta var droppen, som kom bägaren att rinna över. Tom
hade lyckats stå ut med allting annat, men att offentligen och
för alltid nödgas stå i en sådan tacksamhetsskuld till en
nigger, och till denne nigger av alla niggrer — det var för
mycket. Han överhopade Chambers med förolämpningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
