Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Elvte kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själva verket var han så ond på dem för att de sett och
lagt märke till hans beteende, att han nästan glömde att
vara ond på sig själv, som visat det för dem. Emellertid
hände strax därpå något, som gjorde honom nästan väl till
mods igen och nästan återförde honom till en människovänlig
och gemytlig sinnesstämning. Det uppstod ett gnabb mellan
tvillingarna, ingenting farligt, men i alla fall ett gnabb, och
innan de hållit på länge med det, voro de rätt avgjort
uppretade mot varandra. Tom var förtjust, så nöjd i själva verket,
att han försiktigt gjorde vad han kunde för att öka deras
osämja, under det att han låtsades vara ledd av mera
aktningsvärda motiv. Med hans tillhjälp drevs elden upp mot
explosionspunkten och han skulle kanske ha fått nöjet att
se den slå upp i ljusan låga nästa ögonblick, om det ej kommit
ett avbrott i form av en knackning på dörren — ett avbrott,
som förargade honom lika mycket som det gladde Wilson.
Denne öppnade dörren.
Den besökande var en godmodig, okunnig, energisk,
medelålders irländare vid namn John Buckstone, som var en
stor politiker i liten skala och alltid tog mycket livlig del
i offentliga angelägenheter av alla slag. En av stadens
brännande frågor just nu gällde utskänkningen av rom. Det fanns
ett starkt romparti och ett starkt antiromparti. Buckstone
arbetade för rompartiet, och han hade blivit utskickad för
att leta rätt på tvillingarna och inbjuda dem till ett massmöte,
som denna meningsgrupp skulle anordna. Han framförde sitt
ärende och sade, att skarorna redan börjat samlas i den stora
salen ovanför saluhallen. Luigi tog med nöje emot
inbjudningen, Angelo gjorde det en smula mindre hjärtligt,
emedan han inte tyckte om folksamlingar och ej kunde dricka
Amerikas starka spritdrycker. I själva verket var han
emellanåt en riktig nykterhetsman — när det så passade sig.
Tvillingarna följde med Buckstone, och Tom gjorde dem
obedd sällskap.
På avstånd kunde de se en lång, vacklande rad facklor
röra sig ned för stadens huvudgata och kunde höra
dunkandet av bastrumman, cymbalernas slammer, en eller två
horns gälla toner och det svaga dånet av hurrarop långt borta.
Sista leden i denna procession klev uppför saluhallens
trappor, då tvillingarna nalkades; då de trädde in i salen, var den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
