Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. Om begreppet och betydelsen af det muntliga föredragets konst - Om äkta skådespelarekonst och dess inflytande på öfriga former af muntligt föredrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som den äkta skådespelaren så väl känner och som
inspirerar honom vida mera än de våldsammaste applåder – en
oregelbunden susning, liknande det ljud, man förnimmer på
hafvet strax före utbrottet af en orkan. Inga häftiga utbrott,
men i stället hvart man vänder sig fuktiga, glänsande blickar
eller tårar strömmande öfver anleten, som stråla af hänförelse.
Så uppfostrar den äkta dramatiske konstnären sin
publik och blir af densamma till gengäld inspirerad. Men
icke nog härmed. Han varder också beundrad och älskad
så, som den blir, hvilken eger förmåga att i vår själ väcka
nya, sköna, varma, hela vårt väsen genombäfvande känslor.
Samma förmåga öfver de enkla uttrycksmedlen och
samma makt öfver sin publik egde Danmarks Delaunay
Mikael Wiehe (icke att förblanda med hans likaledes
berömde frände Wilhelm Wiehe). Äfven han hade för sed att
i scener, där mången annan skådespelare skulle känt sig
frestad att låta lidelsen storma ut i en våldsam ton, i stället
göra lidelsen, t. ex. den glödande kärlekens, så att säga
inåtvänd. Äfven han förstod konsten att – ofta genom att
så småningom sänka rösten – försätta sin publik i ett
ljudlöst tillstånd, och sedan detta skett, framsade han i det
afgörande ögonblicket sina ord så genomandade af natursann
känsla, men tillika så sakta, att det nästan förekom som ett
underverk, att orden kunde tränga fram till den aflägsnaste
vrå i salongen, hvilket dock skedde, tack vare hans stämmas
underbara renhet och den icke mindre beundransvärda
tydligheten i hans uttal af orden.
»Jag har sett en menniska,» säger Addison, »blott med
ögonbrynen kalla en annan menniska för skurk,» och i
ungefär samma mening skulle jag vilja säga, att jag en gång på
Théâtre Français sett Got i ett litet proverb af Musset spela
en abbé i en förnäm fransk familj på landet blott genom
det sätt, hvarpå han ljudlöst smög eller skyndade Öfver
golfvet med kaftanen snodd kring sin ödmjukt krökta figur,
ungefär på samma sätt som en halftam råtta glider öfver
golfvet för att uppnå sitt gömsle. De salvor af skratt, som
följde hvar gång han på detta sätt skyndade öfver golfvet,
gälde dock icke" karrikatyren, ty någon sådan fanns icke,
utan den utomordentliga natursanningen i konstnärens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
