Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kraftigt uttalas, hvilket tillräckligt förklarar deras frändskap
med blida stämningar utan att man behöfver taga sin
tillflykt till sådana utom fonetiken liggande förklaringsgrunder,
som t. ex. att munställningen vid ö erinrar om den som
uppstår, då smaknerverna beröras af någon saftig sötma,
eller att munställningen vid y närmar sig den s. k.
kyssställningen. Endast med tillhjälp af kraftiga konsonanter
kunna y- och ö-ljuden begagnas för att uttrycka kraftiga
stämningar (jfr här nedan).
Försöket att uti olika arter af konsonantljud finna någon
motsvarighet till rent andliga tillstånd, stämningar på
sinnelagslifvets område, har hittills utfallit föga tillfredsställande.
Man har visserligen anat, att här kunde finnas en rik
skattkammare, men alltför ofta nöjt sig med att blott fantisera
framför den tillslutna dörren utan att ens bry sig om att söka
efter nyckeln. Man har härvid först och främst förbisett, att
konsonanterna icke i likhet med vokalljuden kunna användas
såsom omedelbara uttryck för känslostämningar, hvarför vi
också i språket endast sparsamt påträffa konsonantiska
interjektioner, såsom t. ex. pst! eller brr! Här felas sålunda det
omedelbara underlaget för en sådan symbolik som den, hvilken
är möjlig inom vokalområdet. För det andra har man förbisett
det förhållande mellan vokaler och konsonanter, hvilket man
sökt uttrycka så väl begreppsmässigt som under liknelsens
form. Vokalerna äro språkets själ, konsonanterna dess kropp,
säger Fr. Schlegel, vokalerna äro språkets blod ocn lefvande
ande, konsonanterna dess benbyggnad och muskler, yttrar
Vernaleken, eller vokalerna äro enligt Gerber det
bestämbara, »flytande», medan konsonanterna representera det
bestämmande, fasta språkelementet. Men ligger det någon
sanning i dessa och dylika liknelser, så är det tydligt, att
försöket till en konsonantsymbolik utan sammanhang med
vokalerna måste blifva ännu vanskligare än en abstrakt och
isolerad vokalsymbolik. Slutligen har man förbisett, i hvilken
hög grad de olika slagen af konsonantljud liksom utfylla,
bestämma och karakterisera hvarandra. I närvarande
sammanhang måste vi dock inskränka oss endast till några
antydningar angående den väg, undersökningarna på detta
område enligt vår mening böra gå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
