Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På det andliga området varder r-ljudet (jfr ofvan) på
det otvetydigaste sätt i de flesta kulturspråk och antagligen
äfven i de öfriga, där detta ljud i sin egentliga form
förekommer, ett af kraftkänslans mest använda ljudliga hjälpmedel.
M och n stå på grund af sin nasala karakter eller den
klangförstärkning, som deras ursprungligen svaga ljud erhålla
i näshålans resonansrum, närmast vokalerna i klangstyrka[1],
hvilket äfven framgår af de mätningar, man anstalt angående
de afstånd, på hvilka de särskilda språkljuden äro hörbara.
Bada äro sålunda klangljud, egnade att på mångfaldigt sätt
förstärka särskildt vokalljuden eller minska det omusikaliska
eller öka tydligheten i de flesta öfriga konsonantljud. Detta
gäller i ännu högre grad om ng.
På grund af sitt bildningssätt medelst läpparnes
sammanläggning erinrar m-ljudet om vissa hämmade, men dock
kontinuerliga, i föremålets inre åstadkomna, sålunda mera
döfva naturljud, t. ex. vissa döfva underjordiska ljud, det
utifrån förnumna ljudet af ett kvarnverk o. s. v., men
återfinnes -tydligast i insekternas, särskildt humlornas och binas,
»hummande» ljud, som vida tydligare återgifves i det tyska
»summen» än i det svenska »surra».
På det andliga området varder därför m-ljudet uttryck
för hämmad kraft, åtföljd af oluststämning, ehuru
hufvudsakligen endast tillsammans med bakre långa slutna vokaler af
å- eller u-klassen, hvilka på grund af munställningen vid
deras bildning medgifva m-ljudet att bevara sin grundkarakter
af hämmad, innestängd kraft, så t. ex. i mumla, (mumsa),
moln, mulen och särdeles betecknande i det latinska murmur.
(I ordet mormor, uttaladt med högsvenskt o, förlorar däremot
denna ljudsammanställning sitt döfva skaplynne, emedan o
är en medelhög rundad vokal, hvars resonans ej blir så dof
som de bakre låga vokalernas klangfärg. Detsamma gäller
äfven om det öppna å-ljudet, t. ex. i det skånska »mårmår»,
på grund af den svagt rundade läppställningen.)
För n-ljudet kan, så vidt jag förmår inse, någon
symbolisk karakter ej uppvisas, emedan några skarpt betecknande
frändskapsljud inom naturområdet ej, så vidt jag känner,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
