Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Om språkljudens förmåga att motsvara vissa stämningar. Utkast till en högsvensk ljudsymbolik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
t. ex. franskan eller tyskan något lent s eller ett s-ljud
uttaladt med röstton. Det högsvenska s-ljudet borde
följaktligen räknas till de kraftiga konsonantljuden, men ur
praktisk synpunkt varder detta omöjligt, emedan vårt
obetonade s, särskildt omedelbart före vokal, eger ett mycket
vekt ljudlynne, t. ex. i så, sy, sus. Såsom betonadt, t. ex.
i oss, massa, blir emellertid hväsljudet betydligt förstärkt,
och jämföra vi mekanismen vid ansättningen af s i oss och
s i sy, så företer denna en gradskilnad i fråga om
ansättningsstyrka, hvilken sätter betonadt och obetonadt s i nästan
samma förhållande till hvarandra som p till b eller t till d.
Endast frånvaron af röstton skulle då lägga hinder i vägen
för det obetonade s-ljudets placering bland de veka
konsonantljuden. Ur praktisk synpunkt spelar dock i vårt språk
rösttonen vid b, d och g en obetydlig roll, och lägger man
därjämte märke till det fina hvisselljudet, som åtföljer
obetonadt s i t. ex. su, jämfördt med det starka hväsljudet
i betonadt s uti t. ex. oss, så skulle vi på s-ljudets område få
fram en skilnad, som erinrar om den mellan p och b o. s. v.
Ehuru utandningsljudet h icke är någon konsonant,
så kan det dock, såsom ofvan är nämdt, på grund af sin
skiftande utandningsstyrka fungera på samma sätt som ett
kraftigt eller vekt konsonantljud i förhållande till den följande
vokalen.
Nu är det först och främst tydligt, att dessa olika
arter af konsonanter måste verka olika på ljudstafvelsens
vokal allt eftersom de äro förljud eller utljud.
De kraftiga konsonanterna såsom förljud.
De kraftiga konsonanterna såsom förljud, så väl de
klanglösa som r-ljudet, öka det följande ljudets
ansättnings-styrka och göra dess egenton hårdare, t. ex. på, tu, ko, fy, ru.
Häraf följer:
att om det närstående ljudet är en (betonad) vokal,
så måste dess egendomliga lynne undergå en skiftning, a
erhålla en mera allvarlig, »torrare», i en mera genomträngande
och o, u eller å en djupare klangfärg, än de ega, uttalade
i och för sig;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
