Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Till belysning af språk/juden såsom uttryck för kraftiga och veka stämningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men så snart den veka stämningen, som utgör
grundtonen i ett skaldestycke, för ett ögonblick ger vika för e»
häftigare svallning af sorg, trånad o. s. v., inställa sig lätt
de mörkare vokalljuden i half kraftiga konsonantförbindelser
eller också ljusare ljud med helkraftig infattning, d. v. s.
med starka konsonantljud både såsom inlednings- och
slutljud i samma stafvelse, t. ex.:
Tömmer ej natten sin gråt, heliga graf, i din famn?
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Icke du brutit ett strå, icke du rubbat ett stoft.
– – – – – – – – – – – – – – – – – –
Nätternas skräckande makt fruktat att andas uppå. –
(Malmström: Angelika.)
Märkligt är i hvarje fall, att i fjärde sången af Angelika,
bestående af fyrtio versrader, icke finnes ett enda mörkt
slutet vokalljud i helkraftig konsonantförbindelse, ja de
ljusa ljudförbindelserna och de vekt eller halfvekt ansatta
eller utklingande mörka vökalljuden äro så öfvervägande,
att endast ungefär ett tiotal af ord härifrån utgör undantag.
Gårv sorgen öfver i svårmod, hopa sig lätt de mörka,
ljuden, t. ex.:
Jag vet en morgonstjärna god,
Ner gick hon i ett haf af blod.
Det luktar blod ännu från stranden,
Och blodig är jag själf på handen.
(Tegnér: Axel.)
Samma företeelse inträffar ofta, då sorgen öfvergår i
djupt vemod. Man jämföre blott sista delen af Afskedet i
Fritiofs saga. Så länge den sorgsna stämningen hos Ingeborg
ännu hålles uppe af själfkänsla och ädel kvinlig stolthet,
äro de mörka och framför allt de slutna mörka ljuden
sparsamma, t. ex.:
Men vapenklangen döfvar sorgen dock,
Hon blåser bort uppå de vilda vågor
Och törs ej sätta sig på kämpens bänk
Vid dryckeshornet firande sin seger.
Blott då och då, när uti nattens frid
Du mönstrar än en gång förflutna dagar,
Då skymtar fram bland dem en bleknad bild:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
