Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Om språket och språkljuden - Ljudmissbildning. -- Oral ljudmissbildning eller slintring (stamning i nyare bemärkelse)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Metoden för det riktiga ljudets inlärande måste
naturligtvis äfven här inledas med en efter personens
uppfattningsförmåga lämpad beskrifning på det riktiga s-ljudets
bildningssätt. Den vetenskapliga beskrifningen lyder sålunda. Med
spänd muskelställning och stark utandning, men utan att
röstbanden tona, lyftes främre delen af tungans öfre yta mot
tandvallen (utan att dessa mundelar beröra hvarandra),
hvarjämte den något utbredda tungspetsen särskildt med sina
sidokanter stödes mot de nedre framtänderna. Tungryggen,
som bakåt ansluter sig med sidokanterna mot kindtänderna,
varder i midten något rännformig, och när
utandningsströmmen med riktning mot de öfre framtänderna
frampressas utefter denna ränna och genom den lilla
öppningen mellan tandraderna, uppstår det klanglösa högsvenska
s-ljudet.
Naturligtvis kan och bör denna definition efter
omständigheterna förenklas och förtydligas därigenom, att läraren;
med tillhjälp af fingret eller något annat lämpligt instrument
anvisar den riktiga tungställningen och framför allt inskärper
det väsentligaste eller att läsparen vid s-ljudets uttalande
måste hafva »tand för tunga» d. v. s. hålla tungspetsen i
det ofvannämda läget, stödd mot framtänderna.
För att underlätta detta tungans läge, som ofta
förefaller läsparen mycket svårt, anmodas han att med
sammanbitna tandrader och tungspetsen i det rätta läget uttala ett
starkt s-ljud upprepade gånger efter hvarandra. Sedan läsparen
förvärfvat tillbörlig färdighet i uttalandet af s-ljudet med
sammanbitna tänder, skrider man till försöket att låta honom
uttala s på vanligt sätt eller med öppning mellan tandradernar
hvarvid det dock åtminstone till en början torde befinnas
nödvändigt att med tillhjälp af något instrument, t. ex.
skaftet af en sked, hålla tungspetsen i vederbörligt läge.
Sedan nödig färdighet att uttala s-ljudet i och för sig
är förvärfvad, kan man nu öfvergå till öfningar efter samma
skema som vid k-ljudet.
Omväxlande med dessa öfningar kunna äfven följande
anbefallas. Läsparen måste försöka uttala s-ljudet tillsammans
med de bakre vokalerna a, å, o och sådana konsonanter,
som bildas i munhålans bakre eller mellersta del – dock
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
